Morakniv är ett av landets starkaste varumärken inom knivar och produkterna är kända för sin höga kvalitet. I samband med sitt 125-årsjubileum öppnar företaget en ny e-handel, som blir ytterligare ett steg för att stärka varumärket Morakniv runt om i världen.

En stor del av dagens knivköp börjar på nätet, i forum, grupper och e-handelslösningar. Morakniv figurerar i många av dessa sammanhang, vilket även medfört en stor efterfrågan på att såväl knivar som brandingprodukter ska finnas tillgängliga online. Nu tas det första steget.

Genom lanseringen av Morakniv webbshop kan användare över hela världen hitta noggrant utvalda och speciellt framtagna 125-årsprodukter. Bland annat finns en limiterad och numrerad utgåva av modellen Classic Original samt en svart- och guldfärgad kniv av Companion-modell.

– En egen webbshop har länge varit efterfrågad av fans över hela världen och även något vi själva funderat på under lång tid. Med tanke på hur stor del av våra kunder som finns utomlands, blir webbshopen ett sätt att komma närmare dem. Det finns många dedikerade Morakniv-fans där ute och skaran växer ständigt. Att vi sedan kan dra igång det hela i samband med vårt 125-årsjubileum, med produkter speciellt framtagna för det, är ännu roligare, säger Björn Åkerblom, marknadschef på Morakniv.

Moraknivs webbshop

Totalt 22 björnar får fällas i länet i höst. Det är samma antal som beviljades i fjol.

Jaktområdet är indelad i två delområden. Område 1 berör Sundsvall, Timrå, Härnösand samt Kramfors kommuner. Område 2 berör Örnsköldsvik, Sollefteå och Ånge kommuner.

Högst 15 björnar får fällas i område från jaktstarten den 21 augusti fram till den 15 september. Därefter slås områdena ihop.

I beslutet skriver länsstyrelsen att de inte rekommenderar att hundar som håller björnen i kontinuerlig rörelse används eftersom detta kan leda till ökad stress.

Det är tidningen Journalistens läsare som röstat fram Smålandspostens artikel om den 23-taggars älgtjuren som sin favorit.

I artikeln citeras en jägare som har sett älgen förut. Vid det tillfället hade dock inte jägaren något gevär med sig.

”– Men jag har aldrig sett den med en bössa i handen.”

Smålandspostens chefredaktör Magnus Karlsson tackar för priset.

– Vi tar vårt uppdrag på allra största allvar och det är förstås tråkigt när vi syftar så här illa. Men vi tar utmärkelsen och sätter upp den på prishyllan, säger han till Journalisten.

Jaktjournalen har tidigare skrivit om 23-taggaren. Läs artikeln här>>

Fyra organisationer hade överklagat beslutet om skyddsjakt på en varg i Sjundareviret. De har bland annat anfört att markägaren inte har genomfört några åtgärder för att skydda sina får mot vargangrepp samt att det rör sig om tre genetiskt värdefulla vargar.

Förvaltningsrätten anser att upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för arten inte försvåras om en av dessa vargar skjuts. En skyddsjakt kan vidare antas hindra att allvarlig skada uppkommer.

Vidare skriver Förvaltningsrätten att det inte är möjligt att på kort sikt genomföra permanenta förebyggande åtgärder för att skydda fåren. Beslutet anses proportionerligt vid en avvägning mellan intressena av att förhindra allvarlig skada och att skydda vargstammen.

Skyddsjakten får fortgå fram till och med den 10 juni, skriver Förvaltningsrätten i pressmeddelande.

”Johnny får stipendiet för att han med stor entusiasm och envishet lyckats samla alla berörda markägare kring ett stort och viktigt vattenvårdsprojekt. Han har även knutit kontakt med ledande expertis på området så att delägare och projektledning delgivits bästa möjliga kunskap. Projektet har fått stor uppmärksamhet såväl inom som utanför landets gränser”, skriver juryn i sin motivering.

Våtmarken längs med Tullstorpsån fungerar nu som en kväve- och fosforfälla för avrinningsområdet och hindrar erosion. I tillägg till detta skapas ett värdefullt område för djurlivet.

Magnus Carlsson känner sig hedrad och tycker det är kul att arbetet uppmärksammas.

– Det är projektet bygger till stor del på markägarnas vilja att göra en insats. Vi har arbetat hårt under en lång tid. Jag har själv varit tjänstledig sedan 2009 för att driva projekttet och först nyligen gått tillbaka till mitt ordinarie jobb, säger han.

Våtmarkstipendiet har delats ut årligen sedan 2002 och är instiftat av stiftelsen Svensk Våtmarksfond och Ragn-Sells AB.

Stipendiet som är på 25 000 kronor kommer överlämnas till Johnny Carlsson ut på Tullgarn i samband med helgens jaktmässa Swedish Game Fair.

Läs mer om projektet med Tullstorpsån här>>

Stefan Johansson, Ed, lever för jakten och för sina hundar. I stallet finns både jack russel terrier, jämthundar och så en östlajka. Med andra ord är han inte någon rasfantast.

– Vilken färg en hund har spelar ju mindre roll. Det viktiga är att den jagar och det rejält, säger Stefan.

I dag är det dock hans klarast lysande stjärna, östlajkan Sandsjöbackas Axa, eller Bella som husse kallar henne, som ska få visa framfötterna.

Det finns bara kalv kvar på licensen, precis som vanligt så här års. Men Stefan har goda förhoppningar då en ensam kalv den senaste tiden uppehållit sig stabilt i hans jaktområde.

Snabbt upptag

Vi parkerar pickupen i kanten av en viltåker. Bella är ivrig att komma lös och när kopplet stryks försvinner hon i väldig fart.

– Söktempot och förmågan att finna älg är två saker jag verkligen imponeras av. Hastigheten är också till stor hjälp vid omställningar, säger Stefan.

Axa gör en fin båge österut för att efter sju–åtta minuter komma förbi oss och direkt gå ut på ny runda i sydlig riktning. Avståndet till hunden växer snabbt och förhoppningen om upptag blir allt starkare. De första skallen låter heller inte vänta på sig. Jämnt, lugnt och fint trummar tiken igång och älgarna flyttar sig inte många meter från daglegan innan ekipaget står helt still. Husse njuter.

Bella gör allt som står i hennes makt för att få stopp på kon och kalven.

Tidig start

Stefan har sedan tidigare en jämthund som är jaktchampion och som fungerar riktigt bra. Men när Magnus Jensen, Billdal, valde att para sin tik Skrockens Dolly med den inom lajka-Sverige numera mycket välkände Åsebos Lir, kunde han inte låta bli att ta en valp. Det har han definitivt inte behövt ångra. Inte någon av de andra valpköparna heller för den delen – kullvärdet är nu nämligen 5/5.

Redan vid tidig ålder visade Bella stort intresse för det här med jakt. Stefan sköt första älgen när hon var elva månader gammal och före två års ålder var tre raka förstapriser i hamn, alla över 80 poäng och ett med respektingivande 92 pinnar. Detta räckte till SM-kval i Västsvenska Älghundklubben.

Väl där visade hon återigen prov på sina färdigheter och kunde en varm septemberdag ta sig vidare till SM med fina 84 poäng. I svenska mästerskapet hade tiken dessvärre otur med besvärliga Värmlandsälgar och fick, trots hårt kämpande, inte riktigt till det denna dag.

Besvärligt före

När Bella skällt en timma bestämmer sig Stefan för att göra ett ansmygningsförsök. Föret är allt annat än bra och uppgiften känns efter ett tag övermäktig. Älgarna står ute i en mosse med en låg, skyddande tallskog runt om sig. När vi har 120 meter kvar skymtar vi en av älgarna snabbt, men att få något skottläge härifrån finns inte på kartan.

– Jag försöker kalla in henne och sen springer du med henne fram och försöker ta några kort. Bilder är viktigare än fälld älg en dag som denna, säger Stefan.

Han visslar lågmält och tiken tystnar omedelbart. Snart kommer Bella i full fart fram till oss. Imponerad av det nyss inträffade hakar jag på hunden när hon vänder tillbaka mot älgarna.

En vacker östsibirisk laika.

Hård stöt

Så fokuserat, tyst och snabbt jag kan rusar jag gemensamt med tiken tillbaka mot älgarna. Tyvärr är kameramannen inte tillräckligt smidig och älgarna förstår att det faktiskt inte ”bara” är hunden som kommer emot dem.

Förflyttningen blir ganska lång efter den hårda stöten, men Bella har inte tänkt ge sig och snart kan vi höra hur ståndskallet åter ekar över nejden. Vi närmar oss återigen men med enda resultat att älgarna återigen tar till flykten. Vi springer allt vad vi kan för att kunna få en skymt av djuren när de skenar ut över ett stort fält. Precis innan älgarna når skogen på andra sidan kommer vi fram till skogskanten. Därifrån kan vi på långt håll se ko och kalv med en lajka frenetiskt arbetande runt benen på dem. Bella jobbar verkligen stenhårt för att få fast dem, men förgäves, och Stefan ser lite uppgiven ut.

– 200 meter in i skogen rinner en älv. Simmar älgarna över där är jakten över, säger han.

Hans farhågor besannas och Axa väljer lyckligtvis att inte försöka tampas med vattendragets förrädiska iskanter. I stället kommer hon i rask takt tillbaka i sina bakspår.

Nytt upptag

Vi gör ett traktbyte; än vill husse inte kasta in handduken för dagen och Bella är aldrig svår att övertala till mer jakt. Hon går genast ut på sök igen. Upptaget kommer inte riktigt lika snabbt denna gång, utan Bella får göra flera sökrundor och arbetar sig längre och längre ut. Hon är nere vid en å vid ett par tillfällen och till slut tar hon sig över.

– Det finns säkert älg på andra sidan, annars hade hon inte varit så ivrig att ta sig över. Där är ganska brett, säger Stefan.

Mycket riktigt så kommer upptaget bara 150 meter upp på andra sidan. Även denna gång står det i upptaget och Bella visar verkligen att hon behärskar den egenskap de flesta älghundsägare håller som allra högst.

Det ska tyvärr, efter en lätt stöt, visa sig att det är ett ensamt vuxet djur tiken hittat. När det återigen blir stopp väljer därför husse att vissla av sin mycket lydiga hund. Tyvärr ingen skjuten älg denna dag, men Bella har verkligen visat att hon är en tik att räkna med i älgskogen.

Stefan Johansson med sin trogna jaktkamrat Sandsjöbackas Axa ”Bella”.

Valpkull

När Jaktjournalen besöker Stefan och Bella i november är tiken sedan ett par veckor betäckt. Täckhunden, Päkkilä Backens Nero, har också gjort riktigt bra ifrån sig på prov. Intresset för valparna är därför förstås stort, och Stefan kommer att ha ynnesten att kunna välja ut riktigt bra valpköpare.

Om Bella nedärver på samma sätt som sin mor och far ska bli mycket spännande att följa. Konstigt vore det annars.

I Turkiet rankas Armsan på tredje plats bland landets vapentillverkare och har sin produktion i trakten av Istanbul. Företaget har verkat sedan 2006 och andelarna på den internationella marknaden har ökat de senaste åren. USA, Ryssland och delar av Europa är Armsans större internationella marknader.

Armsan har en serie gasomladdade halvautomater men också pumpomladdade hagelvapen. Modellerna A612, A620, CRE8, P612, ARMTAC och Phenoma är exempel på vad företaget erbjuder. Företaget står beredda att utöka produktionen med handeldvapen och gevär.

Försvarssektorn är en stor marknad för företaget som uppger att man har cirka 200 anställda.

En intressant sak är att man erbjuder vissa modeller bland annat Phenoma i kaliber 20 och .28 vilket kan vara intressant för exempelvis inbitna duvjägare.

Första intryck

Att det inte är något lyxvapen står klart när Scandium Phenoma plockas upp ur den plastkoffert som ingår tillsammans med tre choker. Halvautomaten är välbalanserad och känns smidig och visar sig fungera väl under provskjutningarna. Det gäller både lättare och tyngre laddningar.

Gasomladdade halvautomater i budgetversion har lanserats av flera stora aktörer de senaste åren. Beretta, Benelli och andra turkiska tillverkare har vapen i den här klassen så marknaden förefaller finnas där. Armsans tidigare A612 var en stor framgång med bra pris och god funktion.

Mekanism och låda

Phenoma har ett Remington 1100-liknande slutstycke som låser med en låsklack i taket på den förlängda pipan. Systemet är mycket väl utprovat och brukar fungera oklanderligt under många år och många skott. Som alla halvautometer krävs lite vapenvård då och då. Själva systemet som sådant liknar de standardsystem som återfinns på snart sagt alla gasomladdade halvautomater.

Mekanismen förefaller välgjord och har välpolerade metalldelar som bidrar till hög funktionalitet och lång livslängd. Vapenvården underlättas också.

Lådan har en mattsvart reflexfri yta. Hur det står till med reptålighet får framtiden utvisa. Lådan har frästa spår, 11 mm, för kikarmontage för den som vill ha riktmedel för slugskytte.

Kolv

Armsan har valt en enklare syntetstock till Phenoma. Kolvmåtten är normala och kolven avslutas med en tjock bakkappa som dämpar rekylen bra. Vapenremmar är integrerade i kolv och den del som håller främre delen av kolven på plats och skyddar magasinet. Phenoma har enligt hemsidan två varianter på magasin. En för 2 + 1 vilket är den modell som är tillåten i Sverige och en 4 + 1 avsedd för USA-marknaden.

Pistolgrepp och framstock har gjutna greppaneler som ger bra grepp. Framstocken är lång vilket ger även skyttar med långa armar bra grepp.

Skjutegenskaper

Phenoma blev en glad överraskning vid besöket på trapbanan. Funktionaliteten och enkelheten överraskade positivt. Avtryckarsystemet är triangelformat och kan upplevas stort med säkringen i bakkant. Säkringstangenten är relativt liten och svår att manövrera tyst i jaktliga situationer. På lerduvebanan spelar det ingen roll. Öppningen för pekfingret är tillräckligt stor för att medge skytte med handskar påtagna.

Som på så många andra halvautomater är handtaget som manövrerar slutstycket onödigt litet och är lite svårgreppat med blöta frusna fingrar eller med handskar på.

Knappen som frigör slutstycket och för in patronen i patronläget är placerad som på de flesta halvautomater och ger ett naturligt grepp när patronen har lagts in i laddläget.

Phenoma fungerade bäst med 28-gramsladdningar och tyngre men även med lättare laddningar när någon ask patroner var skjutna. Förmodligen krävs det lite innötning innan det fungerar helt fritt från omladdningsproblem.

Sammanfattning

Armsan Scandium Phenoma har väl beprövad teknik. Inga extravaganser, ett mycket bra bruksvapen som det ser ut. Priset är ytterligare en framgångsfaktor som pekar i halvautomatens riktning. Det som vid första anblicken tycktes vara en billig halvautomat har under skjutningarna visat sig växa med uppgiften.

För den som letar ett budgetalternativ bland halvautomatiska hagelvapen är Armsan Phenoma definitivt ett alternativ. Ett modernt vapen med hygglig design är vad man får.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län noterar att för första gången på fyra år är kalvavskjutningen under 50 procent i länet. I rapporten från länsstyrelsen konstateras att det är problematiskt då en hög procentuell vuxen avskjutning resulterar i en lägre medelålder av älgstammen, med lägre slaktvikter och lägre reproduktion som effekt.

– Det har det alltid funnits en konservatism mot att skjuta kalv bland jägarna, sägerAnders Andersson, jägarrepresentant i länsstyrelsens klövviltutskott.. En annan syn på varför färre kalvar skjuts råder bland jägarna. Johan Börjesson är jaktledare för ett 19 personer stort jaktlag i trakten av Liared, Hössna och Knätte.

– Som jag ser det finns det inte många kalvar ute i skogen och därför kan vi inte skjuta fler, säger han. Börjessons jaktlag såg totalt fyra kalvar under älgjakten den gånga säsongen och sköt en av de kalvarna.

– Det har varit ett hårt uttag av hondjur de senaste åren och det gör att antalet kalvar har sjunkit, säger Johan Börjesson, till Ulricehamns tidning.

Den kyliga våren har gjort att gräset som i vanliga fall är långt vid den här tiden fortfarande har en bit kvar till första ensileringen. Lasse Karlsson, Ugglum, och Johan Andersson, Gökhem, är beredda på dagens skyddsjaktsinsats.

Det har blivit en del gäss för de två jaktkamraterna under åren men jakten har också gjort mycket nytta. De senaste par åren har beståndet med grågås minskat en del på egendomen som ligger mellan Falköping och Skara, precis intill den berömda Hornborgasjön där 10 000-tals tranor samlas varje år för att dansa. Dagsnäs har cirka 250 hektar öppen mark där köttdjur av nöt betar. Men betet är naturligtvis också attraktivt för tusentals gäss som häckar i området.

Kommer gässen bara i håll är saken biff. Johan Andersson och Lasse Karlsson behärskar sina bössor klanderfritt.

Erfarna gåsjägare

Med på dagens skyddsjakt är också Johans sambo Hanna Larsson med de två labbarna Neo och Rissa. Lasses snart tioåriga grabb Olle är också med. Det ska böjas i tid och så länge intresset för jakt finns gäller det att smida järnet.

Lasse är den i gänget som har längst erfarenhet av skyddsjakt på gås i trakten. Innan han började hjälpa ägaren på Dagsnäs med gässen gjorde han samma sak på grannegendomen Bjurum som också har stora problem med betande gäss på försommaren.

Förr bestod skyddsjakten av kvotjakt med en licens på 350 gäss åt gången. När den första kvoten var fylld kunde man söka en ny. I dag är det fri avskjutning.

– Jag började skyddsjaga runt Hornborgasjön i början av 2000-talet. Fram till för ett par år sedan ökade beståndet med grågås för varje år. När det peakade var det om jag inte minns fel drygt 20 000 gäss här, säger Lasse.

Rätt på marken

Skyddsjakten är ett nödvändigt ont, men för den skull är det inga sura miner när vi drar i väg mot de aktuella vallarna och betesmarkerna. Det är kul att jaga, hundarna får bra träning och gåspopulationen är på intet vis hotad. Isolerar man dessutom själva jakten skiljer den sig inte så mycket från traditionell gåsjakt även om gänget över tid rationaliserat utrustningen och taktiken.

De stora flockarna med gäss som betar på den här eftermiddagens aktuella område skräms först i väg. Sedan är det snabba ryck som gäller.

Sjok efter sjok av stora flockar fågel lättar mot sjön samtidigt som gömsle för hundförare och apportörer monteras upp. Ett gäng enklare skalbulvaner placeras också ut. Jägarna själva lägger sig sedan helt sonika på marken, mellan tuvorna. Men de bär ghillie suits. Det är den viktigaste ingrediensen för att lura in de skarpsynta gässen i hagelhåll.

Johan Andersson låter de tre gässen komma tillräckligt nära innan han fäller en av dem.

Första flocken

– Ghillie är den absolut bästa investeringen jag gjort för detta ändamål, säger Johan.

– Vi prövade med olika typer av gömslen i början men eftersom gässen är på olika marker och det är snabba ryck som gäller funkar de här kamouflagedräkterna bäst. Det är bara att kura ihop sig och försiktigt spana till dess gässen är inom skjuthåll.

Det dröjer inte många minuter innan vi hör de första kacklandena och förstår att fågel är i luften och på väg åt vårt håll. Strax därefter syns också ett par gäss som styr in mot sänkan på betesvallen som skyttarna befinner sig i.

– Nu! Lasse och Johan reser sig simultant och fäller var sin gås ur den grupp på tre fåglar som sveper förbi.

Gässen dunsar i backen och de två skyttarna springer själva fram och plockar upp dem. Snabbt monterar de på gässen på var sin armeringsjärnskonstruktion som skapar intrycket av gäss på väg att landa.

– Döda gäss placerade på rätt sätt är lika bra bulvaner som en död gås med bröstet uppåt är bra på att skrämma inflygande fågel, säger Lasse.

Skiftande väder

Under den närmsta timmen kommer med jämna mellanrum små gåsflockar inflygande. Johan och Lasse behärskar med en imponerande skicklighet de skottlägen som presenteras. Ett skott generar i princip en fälld fågel.

Vädret denna dag i slutet av maj ändrar hela tiden karaktär. Ena sekunden skiner solen, nästa sekund regnar det. Vinden växlar också riktning vilket gör det svårt att styra in gässen rätt mot skyttelinjen.

– Vi får nog flytta på oss igen. Gässen går inte alls som vi tänkt oss. Planen var att de skulle komma in mot vinden mellan de två kullarna vi har på våra sidor. Men eftersom vinden hela tiden ändrar sig kommer de ju lite hur som helst, säger Lasse samtidigt som han gör en förflyttning på cirka 30 meter.

En lyckad skyddsjakt är till ända och fyra nöjda jägare styr kosan mot slakteriet. Nu ska gässen tas om hand. Slutresultatet ska bli rökt gåsbröst. Fr v: Hanna Larsson, Johan Larsson, Olle Karlsson och Lasse Karlsson.

En sista topp

Efter en ordentligt seg period i början av kvällen tar det sig igen. Det ligger redan ett drygt tjugotal gäss på marken men det har varit tomt på fågel en bra stund nu. Vi diskuterar en eventuell förflyttning till ett annat fält som brukar vara ockuperat av gäss. I horisonten bakom oss tornar också ett rejält regnväder upp sig. Himlen är nästan svart. Men så hörs åter först några enstaka, men sedan betydligt fler, kacklanden.

En ny våg sveper sedan in med gäss. Under den kommande halvtimmen fälls ytterligare nästan tjugo gäss. När spöregnet når oss och vi skyndar oss att packa ihop gömslen, bulvaner och gäss flyger fortfarande fågel in mot de gröna frodiga kullarna.

– Det ser ut som om det kan bli aktuellt med jakt igen inom kort, säger Johan innan han kastar upp de sista gässen på pickupflaket och vi beger oss till slakteriet där fåglarna ska tas om hand.

När våren kommer lägger rävjägaren Magnus Jäärf från Ravesta norr om Örnsköldsvik lockpiporna åt sidan. Efter rävjaktens slut jagar han bäver i stället. En del bäverjägare lägger fokus på skinnen, men Magnus gillar köttet och ser bytet främst som mat. Dessutom är det en trevlig jakt.

Under en kort tid i början av maj får dock bäverjakten konkurrens. Råbockarna blir lovliga den första maj och Magnus försöker ta ett par stycken innan det blir alltför varmt ute.

Med ett tjugotal skjutna rävar per säsong skulle han kanske kunna skjuta ytterligare någon vårbock med gott samvete, men två räcker. Det blir lagom mycket kött och en trevlig krydda till vårens bäverjakter. Och det blir verkligen en krydda snarare än ett alternativ, för bäver- och vårbocksjakt utesluter inte varandra i de här markerna.

Magnus jagar på cirka 3 000 hektar i Öfjärdens viltvårdsområde. Terrängen är kuperad och fälten där chansen på rådjur är störst böljar från skogklädda berg ner mot björkkantade vattendrag.

När vi rekar på dagtid inför den första jaktkvällen kan vi söka färska klövavtryck av rådjur längs skogsstigar och i fältkanter för att sedan bara söka oss utför till närmsta vatten och söka bävergnag.

Gott om vilt

– Rådjuren har blivit fler de senaste åren, säger Magnus när vi undersöker en vältrampad stig genom granskogen ner mot ett fält med fjolårsgräs. Det har inte alls varit lika mycket lodjursspår de senaste vintrarna och räven jagas ganska hårt.

Även bävrarna har blivit fler. Gamla och nya bäverfällda träd ligger tätt längs vissa sträckor i både små bäckar och större åar. Trävita pinnar och färska spån vittnar om bävrarnas närvaro och det är inte svårt att hitta nyligen använda uppgångar och sittplatser där de trampat ner gräs och starr och lämnat avbitna gröna växtdelar efter sig.

– Det är gott om bäver också, kommenterar Magnus.

Under vissa förhållanden kan en lokal bäverstam vara lätt att skjuta bort. Men i marker där många mindre vattendrag hyser skilda kolonier och där sikten är begränsad och vattnen svårpaddlade är problemet ofta det motsatta. Då är det svårt att skjuta många bävrar och nästan omöjligt att skjuta så många som markägarna skulle önska.

– Jag jagar bäver så länge de är lovliga, säger Magnus. Men de minskar inte, snarare tvärtom.

Och riktigt all tid kan inte läggas på bäverjakt. Det finns som sagt annat som ska hinnas med under våren.

– Det blir inte så mycket sömn när man ska jaga både bäver och vårbock, säger Magnus. Men vi börjar med bock nu, så kan vi prova på bävrarna sedan.

För säkerhets skull ringer Magnus in en spårhund utan att röra om för mycket längs spåret. Susanne Gunnarsson anländer med en labrador som får göra en spårning på cirka 100 meter.

Kända bocktillhåll

Ett par kilometer från Magnus hus har han sett en bock med små fula horn de senaste dagarna. Den står högst på önskelistan, så efter middagen kör Magnus till en gård i närheten och ställer bilen där. Han smyger ner genom gles lövskog mot fältet som ligger i en markerad dal.

– Jag har lockat in några rävar här, men det är svårt att veta vilket håll de ska komma ifrån. Sist kom en in alldeles bakom ryggen.

Bocken är inte ute. Och även om molnen visar att vinden i stort ligger i rätt riktning så svarvar den runt i dalen. Chansen att få ut något rådjur på fältet verkar inte så stor. Efter en kort stund bestämmer sig Magnus för att prova något annat.

Han går en bit längs en grusväg. Någon kilometer längre bort sänker han farten. Vinden är tillräcklig för att dämpa våra ljud ganska bra, men alldeles nära finns ett hett litet fält som Magnus vill kolla. Det är säkrast att ta det lugnt.

– Jag kallar den för Snyggåkern, säger han. Den ligger så fint i en sluttning här framme. Där ser jag ofta rådjur och jag har skjutit bock där förr.

När fältet öppnar sig stannar Magnus till tvärt. Det står ett rådjur ute och betar på den späda grödan 250–300 meter bort. Hornen går att se med blotta ögat och i kikaren visar det sig vara en fin sextaggare.

– Den kan vi ta, säger Magnus. Om vi kommer ut lite till vänster kan vi smyga närmare i skydd av åkerholmen.

Sagt och gjort. Bocken betar och lägger inte märke till vår korta glidning över fältet. Snart är vi skymda av täta granar.

Gör ett luftsprång

Magnus smyger fram till den lilla grandungen och har drygt 150 meter kvar till bocken. Därifrån ålar han vidare ytterligare en bit innan han bestämmer sig för att ta skottet. Då har bocken precis blivit varse att det är något som händer i vår riktning. Den står och tittar då Magnus skjuter.

I skottet gör bocken ett luftsprång och rusar. Den försvinner in i skogen i lägre fart, men av allt att döma borde den ligga därinne.

– Det kan ha tagit lite långt bak, funderar Magnus. Men det borde inte vara mycket.

För säkerhets skull ringer Magnus in en bekant med en spårtränad labrador. Hon är på plats ganska snabbt och går på i fältkanten, där det går att se en del blod.

Cirka hundra meter in ligger bocken i sårlega. Den är fortfarande inte död, så Magnus skjuter ett fångskott i halsen.

– Lite långt bak, ser Magnus när han undersöker bocken.

Kulan har gått in bakom mellangärdet på vänster sida och ut framför mellangärdet på höger sida. Höger lunga är skadad av kulan.

Magnus rynkar pannan. Han planerar redan att provskjuta innan det är helt mörkt. Skottet borde ha suttit en decimeter längre till vänster. Men sökandet var trots allt varken långt eller svårt och slutet är gott.

– Det är en fin bock. Och jag har kött till grillen, konstaterar Magnus medan han tar ur. Nu kan vi prova på bäver i morgon bitti.

En nöjd Magnus Jäärf har bärgat årets första bock.

Bävermorgon

Det har bara börjat ljusna när Magnus smyger ner över fälten mot en bäverbäck nästa morgon. Bävrarna kan ibland vara knepiga att ta i dessa dalar med deras svarvande vindar, men det är inte en sådan morgon den här gången. Inte alls.

Den sista biten innan Magnus får sikt ner mot bäcken sänker han farten. Det finns gott om betesplatser längs den här sträckan och han har både sett och skjutit bäver på flera olika platser tidigare. Så här i den tidiga morgonen är de nästan säkert ute. Det gäller bara att upptäcka dem först.

Några sista steg mellan tuvorna, sedan ser Magnus den första skymten av bäckens mörka vatten. Det räcker den här gången.

– Bäver, viskar han.

Den sitter i strandkanten på andra sidan bäcken. Ungefär så perfekt till som man kan önska sig, kanske 15 meter bort. I skottet välter bävern bara omkull.

Bäverspöt, ett femmeters teleskopmetspö med en stor krok fäst med fjäderring i toppöglan, gör bärgningen lika enkel som jakten och det känns knappast som om jakten ens börjat när bytet ligger på land på rätt sida vattnet.

Men det är inte över. Ett hundratal meter längre ner finns ett intressant mynningsområde med bäverhydda, videsnår som bävrarna gärna betar i, samt välanvända sittplatser på kanterna. Magnus smyger ditåt.

Nästa bäver avslöjar sig några minuter senare med en svallvåg när den går i vattnet från en betesplats nära hyddan. Den verkar inte skrämd och simmar sakta utom synhåll i den djupt nedskurna bäckfåran.

Snabbt avslut

Även om vinden ligger rätt så vill inte Magnus dra ut på tiden, för det räcker med ett vindkast för att förstöra chansen. Och enstaka svallvågor från någonstans bakom nästa krök skvallrar om att det går att avsluta jakten snabbt.

Magnus smyger fram några meter så att han kan se över brinken. Så sjunker han ner på knä och lyfter studsaren.

Skottet går nästan direkt. Morgonens andra bäver ligger på en grundhylla intill land tvärsöver den lilla bäcken. Den hade inte varit skrämd utan bara flyttat mellan betesplatserna.

Morgonen har varit kort men effektiv. Ovanligt effektiv, för i de trånga passen intill de djupt skurna småbäckarna i trakten är det minst lika vanligt att vittringen söker sig ner längs vattnet och varnar bävrarna innan de ens blivit upptäckta.

En nöjd Magnus lastar av bävrarna hemma. Jakten har gått så fort att han hinner smyga ännu en runda vid en annan bäck. Att det inte visar sig någon bäver där gör inget. Det är jakt till kvällen igen.

Det har gått ungefär tre veckor sedan rävjakten slutade, men jaktsäsongen är långtifrån över. Tvärtom. Med bäver och bock lovliga blir det knappt tid att sova för all jakt.

En kort morgonjakt ger två bävrar. Våren kan vara en intensiv jaktperiod om man har rätt vilt i markerna.

Jakten är så mycket mer än en hobby, för många av oss är det också en livsstil. En härlig livsstil som är fylld av utmaningar, både med bakslag och massor av glädje.

För den breda allmänheten är jakt lika med att skjuta djur. Punkt. För den breda skaran av jägare är jakt mycket, mycket mer.

Vi jagar i en säsong, från den 1 juli till den 30 juni, ett jaktår som består av mängder av olika aktiviteter för en jägare.

Höjdpunkt

Självklart är själva jakten en höjdpunkt, men för att skapa en bra jakt krävs både kunnande och arbete hela året. Du bestämmer själv om du vill gå runt på dina marker nu under försommaren/senvåren och belåtet kunna se en framgångsrik föryngring.

Jakten innebär också att man ska bedriva viltvård. Alltifrån avskjutningsplaner till viltåkrar, skyddsremisser och en intensiv jakt på de små predatorerna som kan göra stor skada under vårens föryngringsperiod.

Rovdjurskampanjen

Redan för 13 år sedan bestämde sig Jaktjournalen för att ge draghjälp till alla viltvårdsintresserade jägare. Vi startade Rovdjurskampanjen för att uppmärksamma vikten av jakten på de små predatorerna och intresset har varit fantastiskt.

Kampanjen har vuxit och blivit landets största viltvårdskampanj utan motstycke. Vi har gett unga tjejer och killar inspiration att satsa på denna form av viltvård. De äldre och rutinerade jägarna har utvecklat sin rovdjursjakt på ett imponerande sätt, en insats som inte bara gynnar det jaktbara småviltet utan också allt vilt som står på predatorernas byteslista.

Vi har fått mängder av brev och rapporter från jägare som berättar hur viltstammarna blivit mer balanserade efter en målmedveten predatorjakt.

Räddar skyddade arter

Predatorjakten är också viktig i fjällområdena, naturvårdarna hävdar att rödräven utgör ett stort hot mot den utrotningshotade fjällräven. Nyligen beslutade också Länsstyrelsen i Norrbotten att för en jaktvårdsförening dra in skottpengarna på rödräv som skjutits ovanför odlingsgränsen. Avtalet har omfattat ersättning per skjuten räv, med ett tak på 50 000 kr. Men nu menar länsstyrelsen att avskjutningen varit för liten och att rapporteringen varit bristfällig.

Tråkigt i sig, men det visar hur även myndigheter ser på vikten av en målmedveten predatorjakt.

Du bestämmer själv

Just nu ligger vi i uppstartsplaneringen av nästa säsongs Rovdjurskampanj. Den 14:e i ordningen och som vanligt bestämmer du själv om du vill vara med i Sveriges största viltvårdskampanj.

Det fina är att du och dina jaktkompisar får mer produktiva marker med en uthållig predatorjakt.

Därmed vill jag bjuda in just dig till nästa säsong som startar den 1 augusti. I vårt nr 8/2016 kan du läsa mer om kampanjen. Men redan i detta nummer, på sidorna 96 till 99, kan du läsa om den här säsongens final.

Nu tar vi kikaren och ger oss ut på en skogsrunda och njuter av vårens föryngring.

Personalen hinner inte leta lodjur och följa upp dem i den omfattningen som skulle behövas. Men att inte rapportera som jägare är att spela bevarandesidan rätt i händerna! Låter vi jägare bli att inventera så kommer länsstyrelsen att ha mycket svårt att klara sitt åtagande och jägarkåren blir förlorarna.
Det är vi jägare som måste sköta rapporteringen så att spåren sedan kan bli kvalitetssäkrade av myndigheten. Det är alltför naivt att tro att fågelskådaren, naturfotografen, camparen, skidåkaren eller naturbevarande organisationer som påstår sig främja rovdjuren skulle gå man ur huse och helt plötsligt börja rapportera.
Många intressegrupper är fullt medvetna om att så länge inventeringen inte sköts så kommer det inte att bli någon jakt, tror ni då att motivationen för dem att rapportera finns? Såklart inte och just nu spelar vi jägare dem rätt i händerna med vårt ickearbete.

Ställ krav

Jag reser runt på jobb och träffar folk på mässor, under jakter och på nätet som samstämmigt konstaterar att länsstyrelsen i vissa fall inte hunnit ut innan spåren snöat över, kanske för att dagen är sen eller att spåren hittas en lördagsmorgon eller så är personalen upptagna med annat.
Vi måste börja ställa krav när vi ringer in spår. Det ska inte spela någon roll vilken tid eller veckodag det är, spår är färskvara! Följ upp vad som händer efter att ni rapporterat, ligg på länsstyrelsen att ni ska ha feedback, be dem kontakta er när spåret är kontrollerat. Sedan finns det andra invecklade kriterier som styr om en grupp får räknas till numerären eller inte, men det kan inte vi rapportörer påverka.

Ändra reglerna

Sedan tycker jag att vi inom varje län borde få ramar om jaktuttag. Om vi till exempel har sju föryngringar så får vi skjuta två lodjur, åtta grupper, fyra djur osv. Helt enkelt ett givet jaktuttag som direkt kan kopplas till vad som kvalitetssäkrats. En avstämning mellan länsstyrelsen och jägareförbunden en gång i månaden under inventeringsperioden borde också göras. Då vet förbunden i vilka områden som en extra kraftsamling behövs.
Når vi bara strax ovanför miniminivå bör man i stället införa jakt på ensamma individer. Djuret bakspåras tre kilometer innan jakten får starta. Då säkrar vi upp att ingen förande hona skjuts. Antalet familjegrupper är intakt men jakten fryser inte inne! Vi måste även få in några personer per län som timanställda kvalitetssäkrare, eldsjälar som struntar i om det är söndagsmorgon eller tisdagskväll.

Vi kan!

Ett annat problem är att oberoende av hur numerären av lodjur ser ut inom ett län så får inte vi bedriva jakt om inte hela rovdjursförvaltningsområdet uppfyller sina nivåer! Är det förvaltning det?
Att ha med län som knappt har tio dagar med spårsnö, där man omöjligt kan få in alla grupper med hjälp av snöspårning fungerar inte. Att inte få förvalta en överstor lostam i sydöstra Dalarna för att Uppsala och Örebro län inte kommer upp i rätt nivåer är lika dumt som att införa trängselskatt i hela landet. Så knyt näven nu och visa en gång för alla vilka som kan och vet vad som rör sig i skogen, för det är det bara vi jägare som gör!

Jaktjournalen träffar Jennie Martinsson från Göteborg en kall och blåsig dag i september. Det känns att hösten har tagit västkusten i ett stadigt grepp med sina salta och kraftiga vindar när vi packar ner prylarna i båten som ska ta oss ut till ön i Göteborgs södra skärgård. Där ute finns en liten population mufflonfår. Dagens plan är att smygjaga och förhoppningsvis lyckas komma åt en grann bagge. Under den korta båtturen ut till ön berättar Jennie om sitt jaktintresse.
– Egentligen har jag jagat ganska länge, mer eller mindre hela min släkt jagar så det föll sig naturligt att jag också började.
Jennie jagar det mesta, men älgjakten med ställande hund är en av favoriterna. Varje år i september åker Jennie med sin familj till Jämtland för en veckas älgjakt.

En tacka och ett lamm spanar in oss.

Första synobservationen

Redan när vi stiger ur båten ser Jennie de första mufflonfåren. Hon tar fram sin handkikare och granskar dem noga.
– Det är en tacka och en ung bagge. Ingenting för oss, men vi kommer att få smyga oss runt dem för att inte störa dem. Stöter vi dem springer de med största sannolikhet till en annan grupp som blir orolig, säger Jennie.
Vi smyger oss sakta och metodiskt upp på den högsta höjden på ön. Jennie kikarspanar kontinuerligt för att upptäcka färgvariation eller rörelser i den täta vegetationen.
Så får Jennie syn på en herrklubb cirka 400 meter bort. Det är en grupp med äldre handjur och Jennie gör snabbt upp en plan för hur hon ska lyckas smyga sig närmare dem.

Snabbt fick Jennie av sig ryggsäcken och la sig till rätta.

Brant terräng

Hon packar snabbt ihop sina saker och avancerar fram i den mycket besvärliga terrängen. Enbuskar, hala klippblock och stenrösen får Jennie att dra ner lite på tempot.
– Det är ingen idé att stressa. Vi tar det bara lugnt, och får absolut inte visa oss i horisont för djuren. Då blir det nästan omöjligt att göra en ansmygning, säger Jennie när hon stannar upp för att hämta andan.
Väl tvåhundra meter framför Jennie står hangruppen. Återigen så tittar hon på dem noga för att få en överblick över om det finns något lämpligt avskjutningsdjur i flocken.
Efter en stund konstaterar Jennie att det finns två riktigt fina baggar, och den största av dem ska med hem. Men hon måste närmare.
– Jag skjuter inte på mer än hundra meters avstånd, säger Jennie bestämt.

Ändrade planer

Mitt i steget blickar Jennie till höger och där ser hon plötsligt två handjur som står och betar, endast 80 meter från oss. Planerna ändras blixtsnabbt, eftersom en av dem helt klart matchar den bagge hon hade tänkt fälla. Baggarna går och betar, lugnt ovetande om vad som komma skall.
Jennie tar snabbt av sig ryggsäcken och lägger upp sin gamla Carl Gustaf 1900 i kaliber 30-06.
– Den till höger är bra, riktigt bra! När den ställer upp sig i bredsida så skjuter jag, säger Jennie fokuserat.
Minuterna känns som timmar innan baggen till slut lugnt vrider upp sig. Jennie tar ett djupt andetag innan skottet ekar över kobbar och skär.
Baggen gör en kort rusning innan den stannar upp och faller baklänges och blir liggande på rygg.
– Vart tog den vägen!? utbrister Jennie, men sekunden senare ser hon baggen.
– Herregud, vad skönt, där ligger den!

Det blev en grann bagge till slut.

Rätt djur med hem

När Jennie har tagit sig fram till baggen hukar hon sig ner för att studera djuret. Det är en ståtlig bagge med cirka 65 centimeter långa horn, uppskattningsvis fem år gammal.
– Jäklar, vad kul. Trofén kommer att få en fin plats hemma i lägenheten i Göteborg, säger Jennie och skrattar.
Nu är det dags för den obligatoriska urtagningen. Därefter ska baggen släpas tillbaka till båten. Först på plats hemma i Göteborg ska djuret flås och trofén tas om hand. Men det fixar Jennie galant.

Viltförvaltningsdelegationen beslutade att jakttider på älg blir liknande som det förra jaktåret. Nytt för i år är dock att jakttiderna kommer att fastställas för tre år framåt. De exakta tiderna meddelas av Länsstyrelsen Dalarna senare i år.

– Det är bra att besluta om jakttiden för tre år i rad eftersom det ger bättre förutsättningar att planera långsiktigt säger Jonas Bergman chef för viltfunktionen.

Fällavgifterna för älg beslutade man att sänka till 600 kr för vuxna (från 700 kr) och 100 kr för kalv (från 150 kr).

– Länet har haft en god avskjutning under några år. vilket tillsammans med effektiv förvaltning och administration möjliggör en sänkning av fällavgiften för jaktåret 2016/2017 enligt Jonas Bergman.

Riktlinjer fastställdes även för björnjakten som startar den 21 augusti. Den får samma inriktning som ifjol, med samma områdesindelning och honkvot (dvs en begränsning i antalet tilldelade vuxna björnhonor) i vissa områden, detta för att öka möjligheten för björnstammen att sprida sig söderut och för att kontrollerat sänka björnstammens numerär (totala storlek). Idag finns cirka 350 björnar, vilket är fler än förvaltningsmålet om 250-290 björnar. Den exakta tilldelningen beslutas av Länsstyrelsen Dalarna senare i år.

Det i september som de två männen 46 och 49 år gamla jagade älg i ett område de inte innehar jakträtten till. Den ena mannen ska enligt åtalet blivit anvisad ett pass medan den andra gick som hundförare.

Den ena mannen åtalas för jaktbrott och den andra åtalas för medhjälp till jaktbrott. Händelsen ägde rum i Överkalix kommun.

Den haltande vargen är enligt Länsstyrelsen i Örebro län känd sedan tidigare och ska ha observerats haltandes i två år. Det rör sig om den revirmarkerande hannen i Villingsbergsreviret.

Något beslut om skyddsjakt, eller avlivning på den är inget som Länsstyrelsen kommer besluta om i dagläget, uppger enhetschef Mariana Skoglund, till na.se.

– Jaktförordningen säger som så att om någon jägare med licens träffar på djuret och det är uppenbart att det lider svårt så har man rätt att avliva djuret. Vi som myndighet tar emellertid inte några sådana beslut, säger hon.

Domen överklagades direkt men Staten begärde uppskov på anförandet av skälen till överklagan. Först i fredags lämnades den fullständiga överklagan in.

Enligt staten finns det skäl att betvivla riktigheten i Gällivare tingsrätts dom.

– Vi överklagar för att det är viktigt att få det här prövat i en högre instans för att få en vägledande dom som kan gälla i framtiden, säger Anna Skarhed, Justitiekansler till Norrländska Socialdemokraten.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har ett forskningssamarbete med Karolinska institutet, Linköpings universitet och Statens veterinärmedicinska anstalt om ”Moose Wasting Syndrome” (Älvsborgssjukan) hos älg.

SLU har nu även ingått samarbete med Stockholms universitet för en landsomfattande studie av prionrelaterade arvsanlag hos älg.

Forskningen aktualiseras nu av en nyligen diagnosticerad prionsjukdom (Chronic Wasting Disease; CWD) hos vildren och älg i Norge.

Prioner är aggregerade proteiner som kan orsaka nervsjukdomar hos däggdjur, exempelvis Creutzfeldt Jakobs sjukdom hos människa och BSE hos kor, med symptom som balansrubbningar och sinnesstörningar.

Delar av den pågående studien av prionrelaterade gener finansieras genom anslag från forskningsrådet Formas till SLU med SVA som samarbetspartner. Besked om medel väntas även från andra finansiärer, skriver Sveriges lantbruksuniversitet i ett pressmeddelande.

Köttkonsumtionen har de senaste åren hamnat under lupp och i debatten framförs argument för ökad vegetarisk kost. Vi jägare som till största delen baserar vår kost på viltkött kan dock känna oss trygga i båten.

Vår köttkonsumtion genererar ett litet klimatavtryck. I Världsnaturfondens köttguide är det idel glada gröna gubbar. Älg, rådjur, hjort och vildsvin står enligt guiden för den studerade  viltköttskategorin. I guiden räknas inte ren in eftersom den klassas som tamboskap. Däremot räknas vilt som fötts upp i länsstyrelsegodkända hägn och inte kräver omfattande stödutfodring.

Enligt undersökningen räcker viltköttsproduktionen till 2-4 kilo kött per person och år. Svenskens genomsnittliga konsumtion ligger på 50-55 kilo.

Kolla in köttguiden här>>

En brunbjörn dök upp vid saltstenen på en jaktmark utanför Hallstavik, Stockholms län nyligen. Åtelkameran fångade besöket. Aldrig tidigare har björn besökt saltstenen och den återkom inte heller efter det här besöket.

Förra sommaren dokumenterade länsstyrelsens viltkameror en stor björnhanne som enligt länsstyrelsen var den björn som rört sig i området mellan Norrtälje och Hallstavik de senaste tio åren.