Hunting Alliance är framarbetat mellan åtta ledande aktörer inom jaktupplevelse och jaktfackhandelsbranschen. Alliansen ska arbeta för att stärka läran om naturen, jakten och dess etik. Genom framför allt utbildningar ska samarbetet förbättra jägarens kunskap och beteende, mot såväl jaktkamrater som andra medborgare.

– Vi ser idag ett problem när alltför korta utbildningar tyvärr ger en för låg kunskapsnivå hos flera nyexaminerade jägare. Lars fortsätter. Vi hanterar vapen och arbetar tillsammans med våra hundar där kunskap är avgörande för en säker hobby, eller vad som för många av oss är en livsstil eller yrke.

Lars arbetar som som yrkesjägare och är stolt över att flera stora aktörer i branschen nu har beslutat sig för att medverka i samarbetet. Aktörerna består av Björkvik Säteri, Mamima Jakt, Interjakt, Browning, Aimpoint, Swarovski Optik, Agria Djurförsäkringar och Stalon.

En anläggning finns idag för både konferens samt skytte, och nu utvecklas den även vidare med boende till alla kursdeltagare. Anläggningen är placerad cirka två mil utanför Norrköping där också ett hundtestcenter finns sedan tidigare.

– Detta gäller inte bara oss jägare utan även våra hundar. Tillsammans ska vi göra allt för att skapa en säker framför för kommande generationer av jägare i landet, avslutar Lars.

Det fina med träningen är att du kan kalla på en lerduva och se dess bana innan du gör dig klar och laddar bössan. Olof Olofsson, instruktör på Susegårdens skjutskola berättar att man i likhet med anlägget kan skala ner skyttet i ett fåtal beståndsdelar.

Det gäller att fokusera på duvan. När ser du den klart och tydligt för första gången? Det är mot den här punkten du ska rikta ditt vapen. Däremot ska din fotställning stå i riktning mot den punkt du tänkt skjuta duvan.

En skottsekvens består av ett anlägg, en sving och ett skott. Det är viktigt att svingrörelsen blir parallell med duvans rörelse. Kommer duvan in mot din vänstra axel (högerskytt) får du vrida dig och sänka din högersida. Det omvända gäller om duvan kommer in mot din högra axel.

Anledningen till detta är att svingen måste följa duvans tänkta linje. Vrider du inte in kroppen kommer svingen att tvingas neråt och duvan bommas eftersom du skjuter under duvan.

Framförhållning och hagelsvärmar

Var ska jag hålla för att få duvan? Ni har säkert hört frågan eller kanske till och med ställt den. Det här med framförhållning är ingen exakt vetenskap. Men man kan utgå ifrån ”större framförhållning ju längre håll och ju snabbare duva”. Detta är något man får prova sig fram till och man bör därför inte börja med att skjuta på riktigt snabba duvor på långt håll.

Hagelsvärmen som skjuts iväg mot målet har en avlång form. Med andra ord kan du träffa duvan med svärmens framkant, men duvan kan också flyga in i svärmen någonstans mellan svärmens framkant och bakkant. Detta betyder att du kan träffa en duva med viss variation i framförhållningen. Tänk att duvan träffar svärmen i stället för tvärtom.

Vänster eller höger

Under skytteträningen på Susegården görs en intressant observation av något som kan beskrivas som ”upplevd framförhållning”. Detta sker när jag alternerar vänster- och högerduvor.

Eftersom jag skjuter med båda ögonen öppna ser jag duvan som kommer från vänster bättre än den som kommer från höger (det omvända gäller för dig som är vänsterskytt och använder båda ögonen för att följa målet).

När jag går förbi duvan som rör sig åt höger och ska avfyra trycker jag av när jag upplever att framförhållningen är densamma som på duvan som flyger åt vänster.

Följden blir då bom eftersom jag inte gått förbi tillräckligt långt. Anledningen är att jag ser hela framförhållningen tydligare på den här duvan. Spången skymmer inte vänsterögat. Automatiskt vill jag ha lika mycket luft åt båda hållen och utgår från det jag ser.

Med kännedom om denna illusion och ett litet extra gap innan jag trycker av sitter skottet.

Tre utmärkta grundduvor att träna på. Inkommande vänster axel. Inkommande framifrån och inkommande höger axel. Notera den förändrade kroppspositionen.

Dubbléer

Majoriteten av hagelgevär har som bekant plats för flera patroner. Att träna på skottdubbléer är därför mycket bra träning. Det är nu du tränas i att snabbt hitta till en ny grundposition mellan skotten. Tänk igenom upplägget innan du kallar på duvorna.

Enligt Olof Olsson finns det tre mycket användbara grundduvor. Lär man sig behärska dessa kan tekniken appliceras på de allra flesta andra situationer.

De tre duvorna består av en rakt hög inkommande duva, en hög inkommande duva med riktning åt höger och en hög inkommande duva med riktning åt vänster.

Genom att träna på dessa tre duvor växelvis, och gärna med en kamrat som godtyckligt varierar mellan duvorna, lär du dig att snabbt positionera om dig mellan skotten. Det är nyckeln till framgången.

Oavsett om anlägget är nog så bra kommer den andra duvan sannolikt att bommas om du inte har klivit över i rätt position och genomfört anlägget och svingen med samma fokus på mål som i det första skottet.

Markmål sticker ut

För mig som stövarjägare gav träning på markmål ny input. Att nypa den där haren som kommer skuttande i sakta mak på vägen, eller som kanske till och med stannat till och lyssnar på hunden, är inte jättesvårt.

Träning på snabba markmål från sidan, så kallad rabbit, resulterade dock i rätt många bommar över (?!) duvan. De fyra första skotten låg helt rätt i framförhållning men var alla placerade strax över duvan.

Anlägget var rätt så vad beror detta på? Enligt Olof Olofsson skiljer sig kolven åt från markmålsvapen och traditionella hagelvapen för fågel (undertecknads SKB). Har man en skjutriktning neråt måste man kompensera överslaget och se mer av målet ovanför pipan.

En snabb korrigering i höjdled så var det slutbommat.

Ut och skjut

Sammanfattningsvis är det bara att konstatera att korrigering av teknik i kombination med träning ger resultat direkt. Det är en fantastisk känsla att gå från upprepade bomskott till i alla fall bitvis kärnträffar på bara ett par timmars träning.

Nu återstår det att se hur kunskaperna förvaltas. Skyttefärdigheten är ju oavsett om det rör sig om hagelskytte eller kulskytte en färskvara, så det är bara att nöta på. Se till att dra till din lokala skjutbana nu. Och behöver du fila på tekniken, tveka inte att fråga någon duktig skytt om hjälp, eller gå en kurs.

Under flera år har Svenska Älghundklubben (SÄK) arbetat för att klubben ska ansluta sig till gemensamma nordiska jaktprovsregler. Det har också varit SKK:s förhoppning att så skulle ske, men frågan står ännu och väger. Det har blivit en segsliten fråga och nu ska allt avgöras vid årsstämman den 23 april i Karlstad.

Under vintern har de tio lokaklubbarna röstat, sist ut var Sydsvenska Älghundklubben som röstade nej.

Följande klubbar har röstat ja: Västerbottens Älghundklubb, Västernorrland, Östsvenska, Bergslagen och Gävleborg.

De klubbar som röstat nej är: Dalarna, Jämtland/Härjedalen (med tre rösters marginal), Norrbotten, Västsvenska och Sydsvenska.

Förutom lokalklubbarna har även rasklubbarna var sin röst, Jämthundklubben har sagt nej och Gråhundklubben ja. Men alla klubbar har ännu inte sagt sitt. Oavsett vilket svar de ger kommer frågan först på årsstämman att få ett definitivt avgörande.

– Röstningen i lokalklubbarna är fem-fem och det är relativt oväntat. I styrelsen hade vi trott på en större övervikt för ja-röster, vi har fått ganska många indikationer på detta under resans gång. Under det arbete vi lagt ned för att lägga fram ett förslag som även nej-sidan skulle kunna acceptera har vi gjort även dem till viljes så långt det har varit möjligt. Det regelförslag som nu ligger på bordet är så likt vårt nuvarande så det finns inget vi kan förlora på att anta det.

– Men ändå röstar man emot när det blir röstning. Det är lätt att tappa respekten för den processen, när de får igenom sin vilja, men ändå säger nej, förklarar SÄK:S ordförande Magnus Jensen.
– Älghundklubbarna i både Norge och Finland har varit mycket tillmötesgående i vår process. Tyvärr finns det en obefogad rädsla över att Norge och Finland ska ta makten över våra regler. Men det är alltid SKK (Svenska Kennelklubben) som har sista ordet sedan lokalklubbarnas delegater röstat på årsstämman, understryker Jensen.

Just nu är läget mycket ovisst, men Jensen ser en fara för de mindre rasklubbarna om man inte kan samarbeta i hela norden.

– Inom SÄK ska vi tillsammans jobba för alla älghundsrasers bästa. Hälleforsare, Vit älghund och ryskeuropeisk laika har liten avelsbas i Sverige, ett nordiskt samarbete både inom provregler och avel borde vara en självklarhet, vi är trots allt en klubb för alla älghundsraser och borde vilja hjälpa varandra framåt, förklarar Jensen.

Genom att koncentrera överprövningen till en förvaltningsrätt uppnås en viss specialisering hos domstolen, vilket är angeläget då det är fråga om ett begränsat antal mål som bland annat ställer krav på skyndsam handläggning.

Vidare föreslås att beslut om jakt efter andra arter som skyddas av art- och habitatdirektivet ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Även beslut om jakt efter vilda fåglar föreslås kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Slutligen föreslås att det i jaktförordningen förs in en bestämmelse som anger senaste datum för beslut om licensjakt efter varg, skriver Näringsdepartementet i ett pressmeddelande.

Det avlysta området omfattar Haparanda, Kalix, Överkalix, Övertorneå och Pajala. I södra inlandet har två av tre lodjur fällts.

I norra fjällkedjan har ännu inga lodjurs skjutits. Länsstyrelsen har beviljat att två lodjur får fällas i området.

Fem av totalt åtta tillåtna lodjur fällts i Norrbotten. Jakten fortsätter till och med den 15 april.

Länsstyrelsen i Södermanland gav 22 februari Trosa kommun tillstånd att skjuta 50 av skarvarna på Snöholmen. Anledningen var att kommunen under flera år försökt skrämma bort fåglarna, utan resultat.Skarvens träck är starkt frätande och växtligheten på Snöholmen har närmast slagits ut. Länsstyrelsens beslut i februari innebar att skarvjakten skulle pågå fram till 31 mars.

– Den tänkta åtgärden skapar nya problem på nya öar, skarvarna har etablerat sig i en hägerkoloni på Snöholmen för att de utsatts för störningar på öar längre ut, skrev ornitologerna i sin överklagan.

I väntan på ett slutligt beslut förbjuder nu Naturvårdsverket skyddsjakten. Naturvårdsverkets beslut kan inte överklagas.

Klockan är halv tio på ön Hävringe i Oxelösunds skärgård. Stephan Gäfvert, , har precis stabiliserat ett av de mindre trähusen – tillägnat traktens ejdrar – med en stor sten på taket. Målsättningen är att husen ska agera skydd från hungriga havsörnar när ejdrarna ruvar.

– En del av de här husen kommer säkert att bebos, men vi vet inte än. Vi provar lite olika platser och olika vinklar på husen. Tanken är nu att det ska utvärderas under tre års tid, säger Stephan Gäfvert, lärare i jakt och viltvård på öknaskolan som hyser stort hopp för projektet.

– Om ådan (ejderhonan) väljer ett hus som boplats så lägger hon nog ägg ganska snabbt. Det brukar ske i början av maj, och då lägger hon normalt fyra-sex ägg, säger Lennart Wahlén från fågelföreningen Tärnan.

Under lördagen kompletterar Tärnan med ytterligare 18 provisoriska träplatser, och i mitten av april planerar man en första kontroll. Därefter kommer projektet följas upp regelbundet

– Med hjälp av detta kan de få otroligt mycket information om stammen. Det är samma teknik som tillämpas vid inventering av björn och varg. Det var då man fick veta att björnstammen var större än vad man först trodde, säger Johan Johansson, ordförande för Borgholms älgskötselområde och fortsätter:

För att kunna göra inventeringen behöver forskarna få in mer spillning.

– De behöver vår hjälp. Vi har informerat jaktledarna men inte fått in tillräckligt mycket spillning. Därför ber vi nu jägarna att göra en insats. Vi har bara den här månaden kvar innan det ska vara inlämnat.

– Jägarna uppmanas ta 4-5 kulor från spillningen och lägg i en plastpåse. Märk den med plats, helst koordinater och när den plockades. Frys ner den och kontakta er jaktledare. Vi har tre personer som samlar in spillningen, säger Johan Johansson till Ölandsbladet.

Jordbruksverket hävdar dessutom att kött, mjölk och ost svarar för cirka en femtedel av de globala växthusgasutsläppen. Fick Världsnaturfonden bestämma skulle vi svenskar halvera köttkonsumtionen jämfört med 2014 års nivå.

Men när det gäller kött finns det ett undantag – viltköttet är bra på alla sätt och får toppbetyg i Världsnaturfondens Köttguide 2015.

Forskningsprojekt

Bakom Köttguiden ligger ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt som drivits av forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet.

En rad kriterier ligger till grund för Köttguiden som hjälper dig att välja rätt kött.

Det är klimat, biologisk mångfald, bekämpningsmedel samt djurvälfärd och bete.

I köttguiden betraktas viltet som en del av det naturliga ekosystemet och klassas som ett klimatsmart val. Under kriteriet Biologisk mångfald konstateras att ingen mark går åt till foderproduktion, i de fall viltet inte stödutfodras i större omfattning eller äter från åkrar.

Inga bekämpningsmedel

Viltköttet får också högsta betyg när det gäller användande av bekämpningsmedel då detta inte används över huvud taget.

Kriteriet djurvälfärd går inte att tillämpa på vilda djur eftersom de är frilevande. Men det ligger i jägarnas intresse att inte stressa djuren i onödan under jakt och på så sätt också undvika köttkvalitetsproblem.

Medvetenheten bland jägarna om hantering av viltkött från skott till tallrik ökar för varje år.

Låg konsumtion

Trots att viltköttet är både av högsta kvalitet och klimatsmart utgör det endast 2–3 procent av den totala köttkonsumtionen i landet.

Med dessa fakta är det enkelt att förstå att det finns mängder av positiva effekter med en smart viltförvaltning – något som definitivt kan göras bättre nationellt.

Rovdjursförvaltningen, med vargen i fokus, är allt annat än smart. Den svenska vargstammen är livskraftig och ökar varje år. Förvaltningen är politisk och inte biologisk på bekostnad av övrigt vilt och tamdjur.

Vi kan bli bättre på att bedriva skogsbruk som anpassas till viltet utan att öka skogsskadorna. Vi kan också fortsätta utbilda jägarna i hur man förvaltar viltstammar och tillvaratar viltköttet.

Dessutom borde regering och opposition underlätta för jägarna så att mer viltkött hamnar i butikerna. Satsa på vilthanteringsanläggningar där köttet kan besiktigas och skapa en marknad för denna högklassiga råvara.

På grund av stora förluster för rennäringen, främst i kalvningsland, så beslutade Länsstyrelsen i Jämtlands län i oktober i år om skyddsjakt på 19 järvar inom sju angivna skyddsjaktsområden.

Robert Salomonsson, Storbäck, pratade tidigt ihop sig med lokalbefolkning, grannar och olika jaktlag, och la ut krokar för att få tips om järvförekomst och jaktmarker.

Nysnö är närmast en förutsättning för den här typen av jakt. Men i väntan på att snön skulle pudra terrängen fanns inte annat för Robert att göra än att fiska jaktmarker och områden, kolla av gamla älgslaktplatser samt kända järvlokaler.

Järven tar renar

Samebyarna i de angivna områdena har i dag stora förluster på ren orsakade av rovdjur. Minskningarna överstiger vida riksdagens så kallade toleransnivå på 10 procents förlust av renhjordens totala antal. En siffra som tas fram genom att räkna antalet renar i samebyns vinterhjord efter slakten på hösten, en så kallad toleransnivåplan.
Denna förlust kan delvis förklaras med den jakt på renar som järvpopulationen i länet utför. Länsstyrelsen bedömde därför ett uttag på 19 järvar som nödvändigt för att minska de förlusterna för samebyarna.

Skyddsjakt för alla

Nytt för denna skyddsjakt var bland annat att inte bara samebymedlemmarna utan alla personer som har jakträtt på älg i de områden som omfattas av detta beslut hade rätt att delta i skyddsjakt efter järv på det jaktområde där de har jakträtt. Dessutom fick skytten behålla skinnet.

Jakten påminner i stort om björnjakt, vid fälld järv så rapporteras skottplats, kön, osv snarast in till länsstyrelsen.

Ett större rovdjur

När så Robert kommer upp till en slaktplats inne på Ohredahke samebys område så syns det tydligt att ett större rovdjur rört sig på platsen. Robert slår en ring

runt platsen och i rimfrosten ser man tydligt in- och utspår så han bestämmer sig

för att provsläppa Urak, jakthunden som är Roberts trotjänare och som trots ett flertal kamper med björn och lo kommit upp i 10-årsåldern.

När Robert stryker kopplet på Urak så söker hunden snabbt av närområdet. Sedan bär det iväg genom skogen efter nattspåret. När det är tydligt att Urak fått upp något intressant väljer Robert att även släppa Frisco, Uraks son. Så är järvjakten igång!

Urak och Frisco, far och son, två rutinerade rovdjurshundar.

Ett längre förföljande

Förföljandet pågår under två timmar. Först efter åtta kilometer står det stilla och hundskallet ljuder över den fjällnära skogen. Även om ståndskallet ljuder stadigt

och fast så är det inte bara att stövla in, menar Robert.

Det gäller att ta det lugnt när man går fram även om det kan skilja sig rejält mellan individer och hundarbeten. Med unghundar och otränade hundar finns det alltid en risk att den träade järven klättrar ner när han anar jägarens antågande.

– Det är viktigt med rovdjursskärpa hos hundarna eftersom man vill få tryck på järven så att den träar och sitter kvar. Järven är inte lika tuff som björnen men det är en kämpe som även den kan bli elak och ta emot, säger Robert.

Järven träad

När så Robert smyger fram på ståndskallet så visar det sig att Järven träat uppe i en gran. Högt upp sitter den, märkbart irriterad med pepparkornsögonen glittrande och nosbrosket höjt så att huggtänderna skymtas.

Robert tar vapnet från axeln, en Blaser drilling, liten och nätt. Han föredrar att använda just sin drilling i samband med jakt på räv, mård och fågel.

– Sedan har den en otrolig precision på kulpipan, säger Robert innan han fäller ihop brytvapnet och gör sig redo.

Normalt brukar Robert binda hundarna en liten bit från trädet så att de inte riskerar att bli skadade ifall det finns kamplust kvar hos det träade djuret när det tar mark.

Den här gången glömdes detta bort men som väl var faller järven död till marken efter träffen. Robert kan koppla hundarna, rapportera in en skjuten hanne till länsstyrelsen och pusta ut.

Järven är inte lika tuff som björnen men det är en kämpe som även den kan bli elak och ta emot.

Ännu en järv

Lyckan håller dessutom i sig för Robert. På natten kommer det nysnö vilket gör att han kan släppa hundarna på ännu ett järvspår nästa dag. Den jakten avslutas betydligt snabbare efter 2,5 km spårning. Även den järven kan skjutas i träd för Roberts hundar.

Järvskinnet

En av nyheterna med skyddsjakten var att jägaren fick behålla skinnet.

Robert flådde själv järvarna och skrapade skinnen. Det går att flå järven lite olika beroende på vad man tänkt göra med skinnet.
Robert flådde sin första järv som en björn, medan den andra järven tubflåddes. Ett av järvskinnets fördelar, förutom att det är ett vackert skinn, är att det inte fryser så det passar ypperligt som exempelvis pälsbräm på en anorak.

Lyckan höll i sig för Robert, dagen efter sköts det ännu en järv för Roberts
hundar.

Skyddsjakten stoppades

Beslutet om skyddsjakten på järv i Jämtland upphävdes av Naturvårdsverket i slutet av november. Detta på grund av en överklagan från Naturskyddsföreningen i Jämtland-Härjedalen. I sin motivering till upphävningen skriver Naturvårdsverket att länsstyrelsen i sitt beslut inte visat att de obligatoriska kriterierna för skyddsjakt är uppfyllda.

Text och Foto: Tomas Nybrand

På en jakt där jag var jaktledare för en tid sedan använde jag själv begreppet ”jägarmässigt”. Något jag sedan dess förbannar, för det blev en av mina tråkigaste jakter någonsin.

Det sköts inte mindre än tre suggor med kultingar i skogen den jakten. Kultingar som givetvis frös ihjäl den kommande natten. Vid frågan om varför suggan skjutits så svarade man ”att den kom ju ensam”.

Ingen av suggorna var förande i ordets rätta bemärkelse, och det är långt ifrån alltid man kan se om spenarna är dragna, framför allt under de första veckorna.

Men var är det jägarmässiga i att skjuta en sugga?

Riktiga jägare

En sann jägare skjuter inte ensamma stora vildsvin om man inte är säker på att det är en galt. Framför allt inte under den senare delen av jaktsäsongen, för då vet denne också att de mycket väl kan ha grisat och lämnat kultingarna i ett bo.

Alla jägare gör misstag och förr eller senare skjuter man fel. Men då visar den sanne jägaren också stor ånger.

På godsen och vid säljjakter är man van att hantera personer som kanske inte besitter det jag vill kalla jägarmässighet. Därför brukar skjutreglerna där vara mycket tydliga. Exempelvis: ”Kulting, fjoling eller konstaterad galt. Alla vuxna vildsvin är suggor tills annat konstaterats.” Inte sällan utdelas böter på över 5 000:– för felskjutningar.

Dagens jaktkung

På framför allt sydsvenska jakter förekommer uttrycket ”dagens jaktkung”.  Vid avslutad jakt utnämns den som fällt flest vilt till jaktkung. En företeelse som definitivt inte gagnar viltet eller viltförvaltningen.

Jag har inget emot att man hyllar den som haft lite tur och dessutom förvaltat sina chanser väl, men det är inte alla som är förmögna hantera detta utan att samtidigt tumma på, eller helt släppa, etiken.

Dessa ”jägare” kan börja göra de mest oförsvarliga och ibland farliga misstag i skogen för att få titulera sig ”dagens jaktkung”.

Skärp er!

I vissa jägarkretsar är den som skjuter mycket ”duktigast” på något för mig oförklarligt sätt.  Inte den som skjuter rätt. Titt som tätt ser man på sociala medier som Facebook och Instagram om hur någon jägare skjutit till exempel fem olika bockar runt den 16 augusti, alla ganska unga och dåliga, och kanske från samma mark. Detta bara för att jakttabellen medger det. Jag kan inte låta bli att undra: Det måste väl vara roligt att skjuta rätt bock i stället. Att ha en tanke med det man gör. Inte bara döda.

I mångas öron kanske troféförvaltning låter illa, men sambandet mellan god trofékvalitet och starka viltstammar är stor. Dessutom vill jag bestämt mena att vi inte ska blanda ihop jägarmässig skicklighet med stort antal fällda vilt. För mig innehåller begreppet jägarmässighet så mycket annat.

Vi är som jägare mer påpassade än någonsin, så det är inte bara för det vildas väl och ve vi måste hålla en hög etik. Det är också för vår egen ”överlevnad”.

I fredags natt var Edvin Lidén, från Stråkanäs, Kalix på jakt efter sin 30:e räv för säsongen. En trafikdödad älg var placerad 50 meter från hans vakkoja på hemmamarkerna.

Vid 02-tiden på efternatten såg han en skugga komma smygande, precis som han hoppats. Räven anade ingen fara utan kom fram till åteln. Någon minut senare hade Edvin skjutit sin 30:e räv!

Men Edvin är en erfaren jägare och vet att det kan löna sig att sitta kvar. När gryningsljuset kom ett par timmar senare fick han plötsligt syn på ett lodjur som var nyfiken på åteln.

– Jag hajade till lite grann när upptäckte lodjuret, det var första gången jag haft lo på åteln. Men jag vet att det stryker omkring lo i trakterna. Lodjuret var väldigt nyfiket på räven som jag skjutit, den krafsade på rävkroppen och efter en stund tog jag skott, berättar Edvin.

– Besiktningsmannen bedömde det till en årsunge, vikten var 12,5 kg. Och det sista tilldelade av tre i det område jag tillhör, förklarar Edvin som fortsätter att jaga räv och hoppas naturligtvis på fler rävar både på vak och lock.

Dalälven är så långt från en liten skogsbäck man kan komma. Otaliga är de kubikmeter vatten som sakta forcerar österut från fjällvärlden. Här, ett par kilometer nordväst om Borlänge, jagar Robert Klöfver, uppvuxen och bosatt i Norr Amsberg, ett stenkast från älven.

Han har jagat bäver i många år, men också guidat många andra jägare som uppskattar tjusningen och stillheten med vårens bäverjakt.

Möter våren

– Det är något speciellt med bäverjakten, säger Robert medan han låser upp hänglåset på kättingen som håller ekan på plats.

– Det är både unikt och fridfullt att sitta i ekan mittpå älven och spana.

För det är precis så jakten på den omkring en kilometer långa älvsträckningen går till. Att sitta på land är inget att rekommendera. Älvbrinken är brant och snårig. Det är i princip omöjligt att få ett läge på någon bäver om den sätter sig på samma sida som man passar från. Till den andra sidan är det långt över hundra meter och skjuter man en bäver krävs en rejäl resa för att hämta djuret.

Båten gäller

I stället nyttjar Robert båt och ror sig uppströms för att sedan sakta glida med vattnet nedström. Det gäller att spana noga längs med strandkanterna. Träd och grenar lutar sig ut över vattnet och det är lätt att missa den lilla bruna krabaten som sitter och gnager i kanten.

Det är en kväll i slutet av april. Tidigare på säsongen är det inte alls lika mycket aktivitet i älven. Men de senaste veckorna har bävrarna börjat visa sig på allvar. Robert har rekat några gånger.

– Jag har skjutit ett tiotal bävrar i älven hittills genom åren, men i ärlighetens namn tycker jag nästan att det är lika kul att guida andra till jaktlycka, säger Robert som har hjälp hitresta jägare att komma till skott på närmare ett 30-tal bävrar.

Rustad för bäverjakt

Men i dag har Robert med sig bössan själv. Vid fötterna ligger en Blaser i kaliber .308 försedd med ljuddämpare och laddad med Scierra Varminter.

– Jag brukar uteslutande skjuta bävrarna från båten. Ibland när de sitter på land och ibland när de simmar. Det ger en extra dimension att lägga sig ner i båten, ta stöd mot relingen och få in bävern i hårkorset.

Klockan är strax efter 19 och solen har fortfarande en bit kvar innan den försvinner bakom trädtopparna. Den bästa jakttiden infaller när solen går ner och timmen därefter. Några kanadagäss lättar från vattenytan och flyger skränande nedströms. Vi har glidit förbi det giftiga stråket och det är dags att vända upp båten och börja om.

Robert kan sin Dalälv. Här har han jagat sedan barnsben.

En krusning

Längs med sträckan Robert jagar återfinns tre bäverhyddor. Två av dem har funnits här länge men en är rätt ny. Den ligger bara ett tiotal meter från den andra äldre hyddan. När vi passerar hyddorna kikar Robert lite extra men fortfarande syns inga vågskvalp till i kanten av älven.

En ny runda tar vid och återigen glider vi ljudlöst längs med älven, årorna får fungera som roder och hålla båten på rätt kurs.

Vi passerar de två första hyddorna utan att se något. Men när vi närmar oss den tredje upptäcker Robert en krusning på vattnet under några grenar där grönskan redan börjat spira.

I kikaren konstateras bäver. Den sitter precis i vattenbrynet. Under tiden som Robert försöker lägga rätt båten passar bävern på att simma i väg och nu gäller det att hänga på, försiktigt och lite på avstånd.

– Fördelen med båt är att bävern inte blir lika misstänksam. Man kan komma ganska nära, säger Robert.

Bävern har rejäl simhud mellan tårna.

Avvaktan och skott

Bävern simmar sakta uppströms, bara ett fåtal meter från land. Här gäller det att komma i förhåll så att man kan kompensera för strömmen.

Efter några minuter försvinner bävern in mellan några gamla stammar som skymmer sikten och Robert börjar förbereda sig för ett avslut.

När bävern åter blir synlig simmar den fortfarande men Robert som nu lagt sig till rätta väljer ändå att ta ett skott på den. En kaskad av vatten syns i samma ögonblick som studsarsmällen ekar över älven.

När ytan åter är blank syns kroppen av en bäver ligga och flyta där. Vi ror snabbt fram och Robert kan böja sig över relingen och dra upp bävern i båten. Det är ett vuxet djur på drygt 20 kilo.

– Kanske inte riktigt läge att koka av skallen nu, men skott mot huvudet ger ju minst påverkan på skinnet som ska beredas, säger Robert.

Kvällsjobb och bäverhojt

När väl bävern är bärgad ror vi sakta uppströms mot båtplatsen. I det sista ljuset ser vi ytterligare en bäver vid de andra hyddorna.

– Jag vet att det ska finnas en riktigt stor bäver här. Jag vet inte om det är fodertillgången men här i Dalälven kan de bli rejäla. Jag har skjutit en som vägde trettio kilo en gång.

Trots att det bara är en vecka till första maj är temperaturen nollgradig när vi åter står på land och i ficklampsskenet förtöjer båten.

– Det blir nog en sen kväll i garaget. Nu ska skinnet flås och så får vi ta en bäverhojt, säger Robert och skrattar.

Kvällens tur på Dalälven blev ett fint möte med våren. Både rofylld och spännande.

Robert flår bävern hemma i garaget.

Mauser m/98 har utnyttjats av många tillverkare av pålitliga jaktvapen. John Rigby & Co samarbetade redan 1899 med Mauser med en förlängd låda för magnumkalibern .400/350 Nitro Express. Mauser tillverkade i egen regi 10,75×73, 8×75, 8×68. John Rigby blev Mausers generalagent i Storbritannien och i kolonierna fram till att världskrigets vindar började blåsa över Europa och agenturen avbröts 1912.

Nu har de åter startat ett samarbete vilket förefaller naturligt då Mauser, Blaser, Sauer och Rigby har samma ägare.

Peter Paul Mauser föddes 1838 och började tidigt arbeta i faderns vapenfabrik i Oberndorf/Neckar tillsammans med sina sex bröder. Mauser har alltid förknippats med tysk vapenindustri när den är som bäst.

Många andra tyska tillverkare som Sauer, Blaser och Krieghoff har utvecklat och nydanat vapenproduktion som i kvalitet väl mäter sig med Mauser, men ingen kan konkurrera med m/98-mekanismen även om Blasers R93 och R8 har revolutionerat vapenmarknaden.

Mauser 98 Magnum

Mauser 98 Magnum presenterades på årets Shot Show, helt tillverkad enligt originalritningarna. Några tekniska utvecklingar finns, liksom utvecklade materialval. Styrhylsan är nydesignad och man har ersatt flaggsäkringen med en horisontell säkring, liknande Winchesters gamla säkring.

Mauser 98 Magnum har en double square bridge för montering av kikarfästen. Det är inte P Mausers montage från 1900 utan ett vridmontage.

Den gamla beprövade m/98-mekanismen finns fortfarande i Mausers produktion och utnyttjas av vapenbyggare för exklusiva vapenbyggen. Mauser 98 Magnum kommer säkert att locka custombyggare om och när mekanismen blir tillgänglig.

Vridmontage för kikarsikte

Mauser har valt att integrera fästen för kikarsiktet i främre och bakre ringens plana ytor. Ursprungligen var Paul Mausers montage ett hakmontage men här är det ett modernt vridmontage.

Det främre vridfästet är inte fräst i mekanismens gods utan i fastskruvat fäste. Om detta har sin orsak i produktionskostnader är inte känt, men det hade sett mera gediget ut med fästet fräst direkt i mekanismen. Det ser snyggt och propert ut i alla fall. Antalet tillverkare av fästen är inte överdrivet stort men Hartman & Weiss är en firma som tillhandahåller fästen.

Slutstycke med säkring

Slutstycket är utsökt polerat förutom stötbotten som har tydliga grader från fräsarna. Men det är väl den yta på vapnet där det spelar mindre roll.

Mauser 98 Magnum är ett utpräglat jaktvapen som ska hanteras med kraftiga maner och då fungerar också en mausermekanism som bäst. Lite ”sladder” i slutstycksgången hör till.

Den gamla flaggsäkringen har ersatts av en horisontell trelägessäkring som i grunden har samma funktion som flaggsäkringen. Den låser slagstiftet och avlastar avtryckarstången liksom låsning av slutstycket. Det är klart att om slagstiftet skulle gå av på ett olyckligt ställe kanske ett skott kan avfyras oavsiktligt men det är en rätt osannolik händelse.

För alla som var med på hemvärnets m/96-tid eller har en Husqvarna m/98 eller 1600 studsare blir isärtagning av Mauser 98 Magnum en enkel match. Med säkringstangenten i mellanläget är det bara att hålla den lilla tangenten på styrhylsans sida intryckt och sedan vrida styrhylsan, så gängas hela paketet ur för rengöring och oljning.

Det är inte helt enkelt att manövrera säkringen ljudlöst men med lite övning går det. I sitt säkrade läge är tangenten relativt skyddad så någon större risk att den osäkras ofrivilligt kan jag inte se.

Underbeslag i stål

Passning mellan underbeslag och stock är utmärkt. Det är nästan så att det suger fast, så tight är inpassningen gjord. Som sig bör är hela underbeslaget med magasinsdel gjort i stål. Blåneringen är utmärkt utförd. En detalj som visar att man inte lämnat något åt slumpen är att både korsskruv och lådskruv är inslipade så att spåren är i linje med vapnets längdaxel.

Magasinsbotten frigörs med en knapp i varbygelns framkant. Låsningen kan justeras med hjälp av en justerskruv, ytterligare en detalj som pekar på kvalitet och precision.

Magasinsbotten har en begränsad öppningsvinkel som gör att patronerna inte enkelt hamnar i handen vid plundring utan far lite hur som helst. Saken hade enkelt åtgärdats genom att öka öppningsvinkeln.

Avtryckarmekanism

Mauser 98 Magnum har ett nykonstruerat avtryckarsystem. Avtryckaren är bred och väl polerad och ger en bekväm anläggning mot pekfingret. De gamla Mausertryckena var ofta ojämna med släp. Det nya trycket är kort och rent och fungerar väl.

Rak valnötsstock

Mauser 98 Magnum har en vacker kolv i ådrad valnöt grade 5. Kvaliteten kan ökas till 11 men då blir prislappen magnifik. Å andra sidan köper man en studsare för 90 000 kronor kanske det finns lite till för att uppgradera kolven.

Kindstödet har vacker form och framstocken avslutas med en ebenholtsknopp. Mauser har lagt möda på att putsa stocken till utmärkt finish. Det enda som inte har samma klass är pipkanalens insida som känns rå och maskinfräst. Nu har det kanske ingen betydelse i slutändan. Om jag fått välja hade jag valt en oljebonad yta i stället för den högblanka finish som nu är.

Mauser har valt en tät nätskärning som ger bra grepp på framstock och pistolgrepp. Panelen på kolvhalsens ovansida hade gott kunnat vara ogjord.

Mauser har monterat två rekylbultar som givetvis är linjerade, kanske inte helt perfekt men ändå.

Lådans rekylklack bär på den främre rekylbulten. Hela konstruktionen ger en stabil och stark överföring av rekylkrafterna till stocken.

Mauser har monterat en utmärkt rekyldämpande bakkappa som bidrar till att göra skjutupplevelsen riktigt behaglig.

Detaljer

Pistolgreppet avslutas med en stålplatta med Mausers logga på. Snygg och välgjord. På pipans bakre del mot mekanismen finns också namnet ingraverat. Snyggt och propert gjort.

Metallytorna är ytterst välputsade och blånerade. Mauser har verkligen lagt sig vinn om detaljerna i detta fall.

På älgbanan

Något fäste för kikarsikte gick inte att uppbringa så denna gång har skjutningarna gjorts med öppna riktmedel. På korta avstånd fungerar det faktiskt riktigt bra. Det utmärkta siktet har tre siktblad. Det fasta för 50 meter, de två andra 100 och 150 meter.

Det bästa jag kunde åstadkomma var en treskottsgrupp på ca 35 mm på 50 meter. På älgbanan fungerade det riktigt bra med öppna riktmedel förutsatt att ljuset räcker till. (Det kanske är åldern.)

Ett kikarsikte 1–6 med belyst riktmedel hade naturligtvis gjort skyttet ännu roligare. Att skjuta med öppna riktmedel på avstånd över älgbanehåll är något som i vart fall inte jag klarar längre. Jag behöver kikarsikte, det är bara att konstatera.

Sammanfattning

Det är med viss bävan som sammanfattningen skrivs. Mauser 98 är en av världens mest tillverkade och använda vapen. Vill jag ha en Mauser 98 Magnum. Ja, om jag skulle till Afrika och måste klara kaliberkrav för buffel. För jakt i Sverige. Ja, om jag fick den i kaliber 9,3 eller 8 mm och en totalvikt inklusive kikarsikte på under 3,5 kg. Nej, om bara magnumkalibrar är valbara. Varför? Jo, jag tycker inte om tyngden och rekylen som gör det svårt att öva mycket. Ammunitionspriset ska vi bara inte tala om.

Om vi bara tittar på kvalitet och detaljarbeten är det ett underbart vapen. En Mauser 98 Magnum i kaliber 8×57 IS med en vikt på 3 kilo. Oj, vad det skulle smaka!

Fredagen den 18 mars publicerade Jaktjournalen en intervju med Magnus Jensen, ordförande i Svenska Älghundklubben, med anledning av den kommande årsstämman och beslut om samnordiska jaktprovsregler. Nu svarar Svenska Jämthundklubben.

Svar från Jämthundklubben på artikel angående provregler inom Svenska Älghundklubben.

Ordförande i SÄK, Magnus Jensen borde kanske ställa sig frågan varför 50% eller fler säger nej till ett förslag som är näst intill identiska med de regler som vi har i dag. Kan det ha med förtroende att göra? Kan det vara så att en stor del inom SÄK tror att Finland och Norge kommer att fortsätta att pressa Sverige i regelfrågan? Man kanske vill markera att man vill ha ett slut på detta?

Jensen skriver att det alltid är vi själva som bestämmer vilka regler som vi skall ha. Men om det varit så enkelt så hade vi inte haft denna debatt. Det är ju finnar och norrmän som pressar Sverige att ändra i sina regler. Sveriges databas ”Hitta Älghund” har ju stått klar att ta emot finska och norska data i över ett år men de övriga länderna vägrar att skicka över data förrän de godkänt våra svenska regler. Denna förhandlingsteknik gör ju att vi tydligt ser hur de kommer att agera i framtiden. Gör ni inte som vi vill så får ni inte heller våra data är ju det klara budskapet.

” Älghundklubbarna i både Norge och Finland har varit mycket tillmötesgående i vår process” säger Jensen. Det uttalandet är väl tydligt nog för att beskriva i vilken position vi sitter. Om vi då byggt upp ett databassamarbete på dessa grunder så kommer det bli omöjligt att äga våra egna regler och det blir näst intill omöjligt att göra revideringar utan att Finland och Norge godkänner dessa.

Sverige och Finland har haft i stort sett gemensamma regler med 13 moment i mer än 20 år. Sedan vill man ha med Norge i ett datasamarbete och Norge kräver att vi endast skall bedöma 10 moment för att de skall ingå i ett datasamarbete.

Det förslag som Finland och Norge nu godkänt att vi skall kunna använda har 12 moment. ( Norrmännen accepterar att två av momenten kallas a och b så de fortfarande har 10 moment) Vi har inte fått någon redogörelse för hur man tänker databearbeta detta men det troliga är att man slår ihop bedömning av tempo under sök och sökets omfattning och redovisar det i ett nordisk index och även det samma med lydnad och samarbete. Avstånd till upptagsplatsen tas bort och bedöms under förmåga att finna älg. Detta är ganska okey. Men det funkar givetvis lika bra att göra samma manöver på våra nuvarande regler.

Jensen säger att det är bra för avelsutbytet i de små rasklubbarna om vi röstar på liggande förslag. Vi kan inte se att det skulle ge ett ökat avelsutbyte i dessa raser om man har jaktprovsregler som har 12 i stället för 13 moment. Men helt klart är att om de mindre rasklubbarna har svårt att få sin röst hörd nu inom SÄK så blir det inte lättare av att Finland och Norge skall in och ge sitt godkännande innan vi kan göra revideringar. Rasspecifika undantag har man hittills avvisat från Norge och Finland så att få igenom detta kan bli än svårare än i dag.

”Det är lätt att tappa respekten för den processen, när de får igenom sin vilja, men ändå säger nej, förklarar SÄK:S ordförande Magnus Jensen.” Det vore tråkigt om även Magnus Jensen skulle tappa respekten för att Svenska Älghundklubben styrs av demokratiska värderingar där medlemmarna väljer de förslag som de tycker är bäst och väljer de förtroendepersoner som man önskar.

Styrelsen för Svenska Jämthundklubben

Genom ordförande

Peter Antonsson

Norrbottens ganska tjäderfattiga kusttrakter är inte den allra mest gynnsamma miljön för en ung trädskällare. Det kan vara svårt att hitta tillräckligt med fågel för att hunden ska få alla chanser den behöver för att utveckla sina anlag till max. Ska det bli något krävs en envis hundägare och oftast en del jaktresor till bättre marker.

Från duktig jakthund till provstjärna är ett ännu större steg. Även om hunden förvaltar sina chanser väl och blir duktig så är risken stor att den förblir anonym om den hamnar hos en husse som inte tycker att en hund ska startas onödigt många gånger på jaktprov.

Med andra ord kunde den finska spetstiken Fort Hjort Nalli lätt ha blivit en jakthund som få hört talas om. Tiken inledde sin bana vid Norrbottenskusten och även om husse Anders Morin både startar och dömer hundar på jaktprov så är det inte hans första prioritet under höstarna.

Men det var inte Nallis öde att bli en anonym jakthund. Tvärtom. När husse väl introducerade Nalli i jaktprovssvängen höll de på att inte komma ur den igen. Den ena starten ledde till den andra när resultaten räckte till både kval och titelförsvarande. Hösten 2015 kunde Nalli se tillbaka på tre Skallkungstävlingar och två nordiska mästerskap och hon hade vunnit båda titlarna en gång vardera.

Därmed inte sagt att allt hände på en gång. Det var först tredje hösten som det lossnade på allvar för Nalli.

Snabb och effektiv

– Hon söker med bra kontakt, säger Anders Morin när han kopplar loss sin nu sjuåriga Nalli i Jokkmokksskogarna en vacker morgon i oktober. Men har hon inte hittat något på 1,5 timme kan vad som helst hända.

Anders har haft en mager säsong 2015, trots sin duktiga tik. Det första han sköt för henne var en mård och intill skallträdet låg en nyligen dödad tjäderhöna. Kanske var det ett omen. Hösten har bjudit på dålig fågeltillgång och lite skjutet.

Det är med sådant i minnet som Anders flaggar för en viss risk att Nalli går ut på stora turer. Han vet att om skogen verkar tom så kan Nallis jaktlust yttra sig i ett frustrerat långsök senare under förmiddagen.

Men tittar man i jaktprovsstatistiken för Fort Hjort Nalli verkar den risken trots allt inte så stor. På 18 svenska jaktprovsstarter har hon fått full pott i sökpoäng, 10 poäng, i hälften av starterna. Annars har det mest blivit 9:or och bara en gång har Nalli varit nere på 7 poäng. Det skvallrar om en snabb och effektiv sökare, men också om en som arbetar i god kontakt med föraren.

SE JCH FI JCH Fort Hjort Nalli.

Första skallet tystnar

Vid sju års ålder har Nalli haft fyra valpkullar, den senaste i våras. Men det märks inte i dag. Tempot är bra. Och redan efter tio minuter kommer det första skallet.

Det blir kort. Fågeln, nästan säkert tjäder i de här obrutna tallskogarna, tål inte uppvaktningen. Efter bara några skall gnäller tiken till innan det blir tyst igen.

En halvtimme senare upprepas proceduren, med den skillnaden att Nalli verkar finna fågeln i träd efter några inledande sökskall. Likafullt flyger den ganska omgående.

Att döma av vad vi hör får Nalli ett förnyat skall på den här fågeln efter ett par hundra meter. Den här gången sitter den någon minut, sedan lättar den igen och Nalli återfinner den inte mer.

Förmågan att förfölja och få förnyade skall är annars en av hennes styrkor.

Så var det inte från början. Den egenskapen utvecklades ordentligt först då tiken skaffat sig en del rutin.

– Hon lyssnade länge efter fågel redan som liten valp, men förföljandena kom igång ordentligt vid 2,5 års ålder, berättar Anders.

Lite fågel, mycket älg

Historien om Nallis injagning är lite annorlunda än många andra historier av samma slag. För även om tiken blev en stjärna som vuxen så gick inte injagningen som på räls. Den blev i alla fall inte klar på en enda gång.

Nalli hade ett stort älgintresse redan som valp och under hennes första höst var det ont om fågel. Det blev alltså mycket älgjakt och lite fågel.

Anders påpekar att han egentligen gillar att se älgintresse i en valp. Han tycker att det ofta återfinns i frimodiga hundar med stort sök, hundar som kan passa bra i fågelglesa marker. Men det blev svårt att få till fågelsituationer med valpen.

– Jag sköt en orrkyckling, säger Anders. Den sköt jag åt henne snarare än för henne.

Andra hösten gick bara lite bättre. Men tredje hösten hade Anders plötsligt en fullfjädrad jakthund.

– Jag sköt tre fåglar på ett släpp. Efter det var det bara att jaga.

Det första jaktprovet gick Nalli vid 1,5 års ålder. Resultatet blev inget att skriva hem om. Men när hon var 2,5 började ettorna ramla in. Ståndfast hade hon varit från början och den här säsongen kom plötsligt även de långa förföljandena. Med dem kom poängen. Och resultaten räckte för kval till Skallkungen 2011.

– Jag är egentligen inte så mycket för det där med att gå många prov med samma hund, säger Anders. Men när man kommer in i cirkusen och kvalar in till proven så är det inte så mycket att fundera på.

Skallkung och NM-vinnare

Nalli startade på Skallkungen 2011 men två tredjepris räckte inte ända fram. Nästa chans kom 2013 i Idre och då vann hon på 89 poäng. 2014 i Bispgården/Lögdö gick Nalli som titelförsvarare och presterade ett andrapris och ett tredjepris. Inte ett vinstresultat, men tillräckligt för en fjärdeplats och kvalificering till NM 2015.

Det innebar inte att Nalli blev utan mästerskapstitel 2014. Hon startade nämligen på sitt första nordiska mästerskap den hösten. Provet gick i Idre och Nalli tog hem NM-titeln på mycket respektabla 85 poäng.

2015 gick inte NM hennes väg. Hon jobbade hårt båda dagarna, men det var ont om fågel och resultaten räckte inte till. Men vid det laget hade hon ändå redan visat vad hon gick för.

Anders Morin, Kalix, med med sin duktiga finnspetstik Nalli.

Långa linjer

– Det är egentligen inte så stor skillnad mellan hur riktigt bra hundar jobbar, tycker Anders som förutom egna hundar och jakt har en lång erfarenhet som jaktprovsdomare. Det man vill se när man väljer hund är långa bra linjer bakåt.

Nallis föräldrar är båda mycket goda nedärvare. Den finske fadern Rippeläisen Nipa har gett goda avkommor som finns i hela Norden i dag och modern Tiukka är flerfaldig norsk mästare och NM-vinnare 2009. Nalli har själv haft fyra kullar med totalt 16 valpar. Jakten går igen även där.

– Nallis bästa egenskap är helt klart söket. Förmågan att finna och förmågan att få förnyat är andra styrkor. Och ett bra lyssnande efter fågel i förföljandet.

Hittar fågel igen

Anders påpekar att inga hundar är felfria. Inte heller Nalli. Klövviltsintresset märks fortfarande av ibland och det förekommer att hon slår enstaka skall då fågel lättar.

– Det brukar mest ske på premiären, sedan brukar det gå över.

Vid det här laget har hon av allt att döma redan rest någon fågel under morgonen och hon har inte slagit mer än något skall i uppfloget.

En stund senare hittar hon fågel igen, men den här gången i träd. Nallis skall börjar försiktigt ett hundratal meter från oss på tallheden. Inom kort spikar hon en tall och växlar upp till ett säkrare skällande, men nästan omedelbart lättar en tjäderhöna ur trädet och försvinner. Trots ett långt förföljande får hon ingen ny kontakt. Fåglarna är skygga den här oktoberdagen.

Men Nalli jobbar på. Hon har täckt mark, gjort finnanden i träd och att döma av det vi hört har hon förföljt och återfunnit fågel, även om de inte suttit för henne.

Anders bekymrar sig inte så mycket över det. Tjädrarna kommer att höra av Fort Hjort Nalli igen. Och är de bara en liten aning mindre skygga än i dag kommer de att vara illa ute då.

Juryns motivering:
”Med brett nyttjande av kanaler, stor spridning och förståelse för eget producerat multimedia, samt ett skickligt användande av innehåll: vinnare till årets Marknadsföring har lagt en god grund för deras franchisetagare att ta nästa steg och fullt ut nyttja digitala möjligheter på lokal nivå. Just den starka lokala anknytningen särpräglar och lyfter fram årets vinnare. Vinnaren är Jaktia.”

Jaktias VD Lars Martinsson kommenterar:
”Fantastiskt trevligt måste jag säga. Verkligen, verkligen roligt. Vi har arbetat intensivt med just digital marknadsföring och att vara där kunden är, och att vara där våra butiker är. Att vara närvarande i sociala medier och vara med exakt där det händer, att vara närvarande på medierna där kunden är och där butiken är, det är ju det enda verktyget vi har. Att bygga varumärket Jaktia är en sak, men att vara lokal och vara med sina butiker, det tror jag är framgången.”

I samband med detta erhöll även Jaktia Åkersberga priset för Årets Jaktiabutik.

Jaktia är Sveriges största butikskedja för jakt- och fiskeutrustning och består för tillfället av 35 butiker från Sjöbo i söder till Kiruna i norr.

Älgar har märkts i Gällivare (30) söder om Junosunado (30),  i kustområdet Haparanda och Kalix (30) och runt Svapavaara (20).

Syftet med det treåriga projektet är se hur älgarna i områdena rör sig och på så sätt få en bättre förvaltning och en mer avvägd tilldelning för kommande jaktsäsonger. Älgarna i kustlandets vandringsmönster kan också ge intressant data eftersom E4:an har viltstängsel som kan påverka älgens rörelsebeteende.

Det är inte förbjudet att fälla någon märkt älg under höstens älgjakt men personerna bakom forskningsprojektet ser gärna att det undviks om möjligt.

Det är intresseorganisationen Rädda Jakten som tillsammans med Landsbygdsupproret uppmanar alla jägare och landsbygdsbor som drabbas av den rådande rovdjurspolitiken att tända en eld.

På Rädda Jaktens Facebooksida beskrivs evenemanget på följande sätt ”Gå man ur huse nu och ta tillfället i akt att visa ert missnöje! Tänd en eld och lägg gärna ut bilder på Facebook.”

Nyligen publicerade branchorganisationen Swedish Lapland en artikel i tidningen i Norran där de målar upp en svart bild av framtiden för jakten i fjällvärlden om det nya fjälljaktsförslaget blir verklighet. Nu bemöter flera jaktföretag och turismentreprenörer artikeln i en skrivelse till landsbygdminister Sven-Erik Bucht.

Enligt de undertecknande fjällturismföretagen leder inte den nya skrivningen alls till det skräckscenario för lokala turistföretag, som Swedish Lapland förutser. Utländska jägare kommer även i fortsättningen ha tillgång till den svenska ripjakten, även om svenska jägare prioriteras när åtstramningar inom förvaltningen krävs.

Inte heller den ekonomiska situationen som Swedish Lapland målar upp överensstämmer med verkligheten enligt skrivelsen. Omkring 6 000 jaktdygn såldes till utländska jägare i fjol. Omsättningen från dessa jaktdagar kommer inte försvinna på grund av Regeringens nya förslag. Enligt författarna bakom skrivelsen är det inte ens säkert att omsättningen minskas.

I skrivelsen uppmärksammas också landsbygdsministern på det faktum att många turistföretag blev tvungna att upphöra med sin verksamhet 2007 när förordningen ändrades sist och öppnade upp fjällen för utländska jägare. I stället för att öka näringen för jaktturismföretag i området har 2007 års förändring minskat näringen.

”Att i en situation när andra arbetar och försöker hitta vägar för att hantera problemen som blivit följden av alltför frikostiga regler, kräva obegränsad tillgång med argumentet att man själv satt som mål att tjäna dubbelt så mycket pengar inom några år, känns inte seriöst. Förhoppningsvis ser även våra politiker att det handlar om en ovanligt rå vilja att exploatera utan andra hänsyn än egen vinning. Det är inte bara pinsamt, det är faktiskt rent obehagligt.”

Bakom skrivelsen står företagen Arctic Charter AB, Vitesaniemi Gård AB, Polar Outdoor Life AB, Nordisk naturkraft AB, Camp Svanis AB, Fritid och Vildmarksliv AB. Arbetsgruppen ”Frågan om Fjälljakten” samt fristående och frilansande Guider.