Svaret kom på en fråga från Daniel Bäckströms (C)  om hur hon ser på rovdjursförvaltningen.

– Vi har en stor och ökande rovdjursstam, även vargstammen är större än vad den har varit på länge. Det kommer att behövas jakt som ett instrument för att säkerställa att vi får en balans mellan människa och djur som vi behöver, svarade Åsa Romson.

Men när diskussionen ledde till frågor om överklagandeförfarandena blev Åsa Romson betydligt mer försiktig och svarade inte på frågorna hur detta ska lösas. I flera fall tidigare har överklaganden från vargvärnare lett till utebliven jakt eftersom inhibition medgivits och beslut fattats först efter att ordinarie jakttid löpt ut.

Jaktjournalen har tidigare skrivit om att Regeringen vill riva upp den ordning som i dag finns och där Naturvårdsverket är högsta prövningsinstans för beslut kring jakt på varg. I stället vill Regeringen att beslut ska prövas i domstol.

Förslaget är en komplettering till betänkandet Vildsvin och viltskador – om utfodring, kameraövervakning och arrendatorers jakträtt. Nu har vissa förändringar kring handhavandet gjorts men för jägaren innebär det nya förslaget lika mycket krångel som tidigare.

Bland annat ska kameran placeras max 50 centimeter ovanför mark och endast täcka 36 kvadratmeter. I tillägg till detta får den endast användas mellan klockan 22 och 06. I utredningen föreslås också att kameran ska vara väl synlig i alla ljusförhållanden.

Ola Wälimaa, förbundsjurist på Svenska Jägareförbundet tycker inte förslaget är praktiskt genomförbart.

– Det kommer inte leda till förenklad användning. De nya ändringarna som föreslås bidrar snarare till mer begränsningar än innan. Vi tycker inte detta är bra.

Svenska Jägareförbundet är en av de instanser som ska svara på remissen.

Efter de tragiska händelserna i Frankrike kommer nu alltså EU-kommissionen med ett förslag om att skärpa vapenlagarna inom EU. Man kan på deras hemsida läsa att man till exempel vill förbjuda halvautomater.

Anledningen till detta ska vara att magasinsstorleken gör detta vapen farligare än gevär med andra omladdningssystem i samma kaliber. Man föreslår också att vapentillstånd bara ska ges ut i fem år långa tillståndsperioder.

Många finner förslaget förkastligt och det finns nu en petition där man på ett sakligt sätt motargumenterar kommissionens olika regelförslag. Skriv på petitionen här>>

I kölvattnet av Fäviken Game Fairs nedläggning agerade bolaget Swedish Game Fair blixtsnabbt och flaggade i princip samma dag för att de nu skulle anordna en ny jaktmässa i Östersundsområdet nu till sommaren.

I går kunde bolaget presentera uppgifter om vart den nya mässan ska äga rum. Det blir på Frösön, Kungsgårdsviken jaktmässan hålls den 29-31 juli.

– Vi kommer bygga en av de ledande Game Fair mässorna i Sverige, berättar Torbjörn Larsson, vd och projektledare för Jämtland Game Fair i ett pressmeddelande.

Men Jämtland Game Fair blir inte ensamma aktörerer på mässkartan i Jämtland till sommaren. Inte långt från det gamla jaktmässeområdet i Fäviken kommer nämligen Västgård Game Fair att hållas, samma datum.

Egon Wikström, är initiativtagare till mässan och före detta mångårig medarbetare på Fäviken.

– Fäviken var en mässa för bygden. Den bidrog till ett mervärde och bygden var med och hjälpte till att hålla liv i mässan.

När Fäviken Game Fair bestämde sig för att lägga ner tyckte Egon det var synd.

– Varför ska vi släppa i från oss en mässa som skapat så mycket gemytlighet och möten. Kunskapen finns ju oss många av oss som var med och jobbade på den.

Egon Wikström tror det finns potential för en mässa som Västgård. Den kommer precis som Fäviken ligga i anslutning till en klassisk jämtlandsgård . Och grundtanken med den nya mässan är att skapa en mötesplats för gammal som ung, på landsbygden.

– Jag tror jantelagen är stark i Jämtland och folk här tänker nog att några Stockholmare inte ska komma hit och bestämma. I sommar får vi se om detta stämmer. Jag tror vårt koncept är bra och vi känner oss verkligen inte slagna på förhand. Vi ska vara jakt och fiskeintresserades Sweden Rock festival.

Fem älgar har köpts in från svenska djurparker för att placeras ut på Lille Vildmose, på Jyllands östkust söder om Limfjorden. Tanken är att älgarna på sikt ska ingå i det naturliga ekosystemet i området, men nu i början kommer de gå i en mindre fålla en tid. Först i maj/juni nästa år kommer de släppas ut på mossen.

Lille Vildmosse är Europas största högmosse. Den har börjat växa igen. Älgarna ska bidra med att beta ner sly på mossen och återskapa dess naturliga balans, säger Aage V. Jensen Naturfonds direktör Anders Skov. Han vill att mossen som är inhägnad trots sin stora storlek på sikt ska kunna sköta sig själv.

De fem importerade älgarna är de första älgarna i Danmark på 5 000 år, skriver Nyhederna TV2.

Hunden attackerades i söndags men det var först i tisdags som Länsstyrelsen i länet informerades om händelsen.

En besiktningsman har undersökt jakthunden och konstaterat att bitmärkena är lodjurstypiska. Hunden skadades inte allvarligt utan skadorna kommer enligt veterinär vara läkta inom en snar framtid.

Nu uppmanar Länsstyrelsen på sin hemsida allmänheten att meddela sina observationer och iakttagelser på Skandobs.se eller till rovdjursspårare och besiktningsmän.

I ett pressmeddelande uttrycker Alliansen sin missnöjdhet över hur regeringspartierna valt att hantera rovdjursfrågan. De menar att riksdagens beslut från våren 2015, om en ny rovdjursförvaltning, skall ligga fast. I detta beslut finns det till exempel plats för selektiv vargjakt.

– Det är förvånande att Regeringen så tydligt verkar i motsatt riktning mot Riksdagens tillkännagivande från i våras. Man respekterar varken majoriteten i riksdagen eller de människor vars vardag påverkas mycket av den stora rovdjurstätheten, säger Ulf Berg (M).

Allianspartierna har också skarpa åsikter kring sättet Regeringen valt att arbeta för en förändring av den gällande beslutsordningen för skydds- och licensjakt. De tycker det är anmärkningsvärt att de har så bråttom och inte inväntar den process som just nu pågår i ärendet hos Högsta Förvaltningsdomstolen.

Alliansen föreslår nu ett tillkännagivande till regeringen med intentionen att den tidigare beslutade rovdjursförvaltningen skall fortsätta gälla.

I det rykande färska numret av Jaktjournalen (nr 12/15) som i dag kommer till prenumeranter finns en stor artikel om höstens Älghund-SM. Men det finns inte bara text och bild från mästerskapet.

Förutom Jaktjournalen fanns Bearplay.se på plats och dokumenterade hela tävlingen. Här är resultatet.

Två män från Västerviks kommun sköt en dovhjort under brunstuppehållet i november i fjol. Vad de inte visste var att det fanns ett vittne till händelsen. Vittnet konfronterade de båda männen efter skottet.

Skytten försvarade då sitt agerande med att dovhjorten var skadad, något som vittnet inte uppfattade att den var.

Vittnet fick en del av ett ben där en skada fanns, som bevis för att skytten talade sanning. Men när bendelen undersöktes på Statens Veterinärmediska Anstalt visade det sig att skadan uppkommit i anslutning till dödsögonblicket eller senare.

Nu döms både skytten och medhjälparen till dagsböter för jaktbrott. Tingsrätten bedömer att männens förklaringar är en efterhandskonstruktion, rapporterar Västerviks-Tidningen.

Se även artiklen om åtalet tidigare i höstas här>>

Stefano Fausti startade vapentillverkningen 1948 i Bresciadalen i norra Italien. Företaget leds i dag framgångsrikt med hans tre döttrar i ledande positioner.
Fausti baserar sin vapentillverkning på en enligt egen utsaga ”perfekt blandning mellan tradition och utveckling”. Traditionella metoder uppdaterade och optimerade för att möta moderna krav från jägare och skyttar. Detta har också inneburit att
datastyrda CNC-fräsar har tagit över stora delar av tillverkningen i den italienska fabriken.
Moderna gravyrmetoder har vid sidan av gravyrmästare anpassat tillverkningen till dagens tidspressade krav.

Omfattande modellprogram

Fausti har ett omfattande modellprogram som omfattar hagelvapen och dubbelstudsare både som sida-sida och i bockversion. Särskilt hagelvapnen i sida-sida erbjuder ett omfattande modellprogram med gravyrer och kaliberval.
Många är tydligt Englandinspirerade. Här finns allt för jakt och sportskytte. Fausti har också ett komplett utbud av jakt- och fritidskläder.

Fausti Highlander Adjustable 12/76

Fausti Highlander ger ett fullvuxet intryck. Pistolgreppet är ”stort” och framstocken harmonierar väl med kolven. De första anläggningarna känns väldigt bra.
Balansen ligger rätt mellan händerna. Denna känsla förstärktes på trapbanan där Fausti Highlander testades av flera skyttar med idel lovord.
Den justerbara kolvkammen är ett plus som gör det möjligt att individjustera måtten utan att ta till raspar och filar. Justering i höjd görs med en medföljande insexnyckel. För att justera kolvkammen i sidled flyttar man pelarna i sidled. En enkel men funge­rande lösning.
Fausti har valt valnöt av hygglig kvalitet. Särskilt framstocken har vacker valnöt. Det är nästan så att det känns som den inte kom­mer från samma planka som kolven. Finish och oljeboning är välgjord liksom nätskärningen som ger ett bra grepp både på pistolgrepp och på framstock.

Mekanism

Mekanismen ger ett gediget intryck. De invändiga delarna är väl bearbetade. Hanarna har ett extra upphak om det skulle släppa från de första upphaken på grund av yttre påverkan. Som på många andra italiensktillverkade hagelbockar låses piporna i mekanismen med en bred underliggande låsregel. Piporna hänger på två tappar i lådan. Kombinationen ger en stabil låsning som borde hålla under många års lerduveskytte utan att något glapp uppstår.
Säkringen är automatisk och har distinkta lägen. I säkringstangenten är pipväljaren integrerad. En väl beprövad konstruktion som bland annat Beretta använder.
Baskylen har en tämligen enkel fågelgra­vyr på den bakre delen medan den främre delen har en djupare scrollgravyr som ger ett elegantare intryck. Undersidan har en riklig gravyr som också ger ett trevligt intryck. Hela gravyren är med säkerhet maskinellt gjord.
En detalj som förtjänar att nämnas är den genombrutna toppleavernyckeln som ger ett gott intryck och dessutom bidrar till bra grepp.

Pipor

Piporna är ventilerade, både spång och mel­lanspång. Lödningarna är mycket välgjorda. Spångens yta är snyggt bearbetad och fri från reflexer. Toppleavernyckelns övre del är matterad vilket gör att man slipper störande reflexer.
Blåneringen är djupblå eller svart och förefaller mycket välgjord. Den främre rem­bygeln är fastsatt på piporna. Pipornas bakre del som nöter mot mekanismen är facettslipade medan ejektordelarna saknar denna detalj vilket är synd då facettslipningen ”håller” vapenolja på ett bra sätt.
Fausti Highlander levereras med fem choker och en väl fungerande chokenyckel i ett plastetui. Chokerna ser välgjorda ut. Chokerna skruvas in i pipan så att de ligger något under pipmynningen. Det skyddar choken men det kan naturligtvis innebära att pipmynningen kan skadas.

Skjutegenskaper

Fausti Highlander fungerade väl på trappbanan. Balansen ligger rätt och kolvmåtten passade hyggligt. Den justerbara kolvkammen kom väl till användning och visade att det enkla fungerar. Bakkappan av gummi är väl inpassad men ger kanske ingen större rekyldämpning.
Avtrycket är rent utan släp. Som på många hagelvapen är det en aning hårt men det är något man snabbt vänjer sig vid.

Sammanfattning

Fausti Highlander kostar strax under 20 000
kronor. En jämförbar konkurrent från Bre­sciadalen, Beretta Silver Pigeon med kolvjustering, kostar något mindre. Hur man ska rangordna dessa två är inte helt enkelt. Fausti har kanske inte Berettas varumärke, i vart fall inte än. Detaljfinish och oljeboning är starka detaljer hos Fausti. Begagnat­marknaden talar för Beretta. I mina ögon är det i stor utsträckning dött lopp.

Around I’m What I’m, eller Fri­dolf som han kallas i dagligt tal, är en petit basset griffon vendéen som verkligen utmärker sig. Under sina sju år har han presterat helt otroligt och bakslagen är få, om ens några alls.
– Ja, man har fått uppleva mycket tack vare Fridolf, konstaterar hela familjen Källén utanför Borås, där Fridolf hör hemma tillsammans med ytterligare tre petit basset griffon vendéen.

Ringde och tjatade

2008 var det dags för en ny basset hemma hos Johan och Agneta Källén. Efter en hel del sökande föll valet på kennel Around som hade fått fram en hel del bra hundar.
– Men det var inte helt enkelt att få köpa en valp eftersom kölistan var ganska lång. Men efter en del tjat och löfte om både utställning och jaktprov så fick vi till slut hämta Fridolf, berättar Johan.
Det gick sedan bara några månader innan Annicka Löfgren, uppfödare och ägare av kennel Around, hörde av sig och ville att Fridolf skulle ställas ut på en större utställning i Malmö.
– Jag kan erkänna att jag var ganska tveksam att fara ändå till Malmö för en valputställning, men vi hade ju lovat så vi åkte dit och jag kan väl säga som så att vi ångrade oss inte, säger Johan med ett leende.

Bäst av 1 400

Fridolfs start på utställningskarriären kunde inte börjat på bättre sätt. Rekordstort antal vid Skånska Kennelklubbens valputställning, drygt 1 400 hundar av alla tänkbara raser. Efter många timmar var det dags för final och Fridolf var med.
– Då var man verkligen nervös och en efter en försvann men Fridolf var kvar, och till slut så var det bara han, man trodde knappt det var sant. Vinnare bland 1 400 valpar, det var riktigt stort, säger Agneta som också är den som sköter arbetet i ringen.
– Jag gillar att ställa ut men trivs även att vara med i skogen så jag har fixat jägarexamen och är ofta med ute.

Nordisk utställningschampion vittnar om att Fridolf har bra exteriör.

Många utställningsmeriter

Det som sedan Fridolf presterat i utställningsringarna runt om i Norden är imponerande. När vi skriver Månadens Hund bru­kar vi redovisa alla utställningar men för Fridolfs del skulle det ta alltför stor plats.
Han är utställd cirka 70 gånger sedan valputställningen 2008 och vid dessa har han 61 gånger tilldelats CK, certifikatkvalitet. Vid dessa utställningar har han blivit BIR, bäst i rasen, inte mindre än 26 gånger. Fem gånger har han blivit BIM, bäst i motsatt kön.
Han har även sex styck placeringar BIG, bäst i gruppen, samt tolv placeringar i BIS, best in show. Sju gånger av dessa som vinnare av hela utställningen och senast nu i augusti 2015 då han vann utställningen i Backamo bland drygt 50 basset av olika raser.

Tre raka ettor

Fridolf var väldigt tidig med jakten och redan före fem månaders ålder hade han presterat sitt första drev.
– Jag vill gärna börja med dem tidigt men så fort jag ser att de kommer igång och jagar så är jag försiktig så det inte blir för länge, berättar Johan
Fridolf är född i juni 2008 så första säsongen blev det inte mycket mer än att prova på och samtidigt få lite skogsvana.
– Året efter blev det lite mer målmedveten träning och i slutet av november tyckte jag han var mogen att starta på jaktprov, säger Johan.
Det blev succé även här. Första provet den 22 november 2009 blev ett förstapris. En vecka senare var det dags igen och en ny etta bärgades. Ytterligare några dagar senare fixade Fridolf ännu ett förstapris.
Tre raka ettor på tolv dagar och därmed färdig jaktchampion vid endast 18 månaders ålder. Han lyckades dessutom att driva en hare till pris vid ett av proven och tillsammans med övriga resultat korades han till Årets Allroundhund 2009.

Mästare och champion

Även nästa championat, svensk viltspårchampion, fixade Fridolf på tre raka ettor.
– Viltspår är väl inte min starka sida, säger Johan med ett leende.
Fridolf fixar det i alla fall och några skarpa eftersök har det blivit och då har han presterat som husse önskar.
Vi trivs bäst i skogen och jag gillar att lyssna till ett bra drev, så det är vad som prioriteras, konstaterar Johan.
Fridolf var tidigt klar med sitt jaktchampionat så hösten 2013 var det dags att visa upp sig igen i skogen, och även denna gång gick det bra och ett förstapris bärgades.
Provet 2013 var ett försök att kvala till Småhunds-SM. Det räckte inte hela vägen men det räckte till att kvala in till Petit-SM som avgörs bland de sex bästa petiter från föregående jaktsäsong. Väl på SM gick det bra och Fridolf blev 2014 års vinnare av Petit-SM.
Som grädde på moset så krönte Fridolf meritlistan med ytterligare ett jaktchampionat, denna gång i Norge.

Husse och matte, Johan och Agneta Källén, njuter av årets första drev tillsammans med ögonstenen Fridolf.

Nedärvare av rang

En hund av Fridolfs klass ska naturligtvis pro­vas i avel och så har också skett. I dag är han mer eller mindre färdig med sin avels­karriär, som även den tillhör toppskiktet.
Bland de knappt 40 avkommorna hittar man duktiga och välmeriterade hundar där flera är champion både på jakt, utställning och i viltspår. Bland annat finns en kvar hos familjen Källén och kennel Surround, dubbelchampion Petit Heroes Corinna Corinna.
Dessutom är tre av årets sex bästa petiter som ska göra upp om SM-titeln avkommor efter Fridolf, så nog nedärvs egenskaperna på bästa sätt, till husses och mattes stora glädje.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har nu kommit överens om att under vintern ändra tillbaka till det gamla systemet, det vill säga att beslut om licensjakt på varg ska kunna överklagas till en domstol.

Det gick fort att fylla licenskvoten på varg. Jakten utfördes med stor disciplin på ett förhållandevis professionellt sätt. Det visar också att vargbeståndet är tillräckligt stort för att regleras med jakt.

Men nu när vi äntligen såg en funktionell och mindre omständlig process, då vargjakten i vintras kunde genomföras i enlighet med beslut, då vill regeringspartierna ändra tillbaks till det gamla systemet, det system som omöjliggjorde vargjakt under flera år.

Denna fråga påverkar landsbygdens näringar, jaktutövningen och inte minst många människors livskvalitet negativt, vilket gör den till en av de viktigaste samhällsfrågorna.

Sverigedemokraterna kommer därför att stödja det tillkännagivande till regeringen, som alliansen initierar om rovdjurspolitiken.

Hur många vargar behövs i Sverige för att arten ska ha en gynn­sam bevarandestatus? Det är en fråga som utretts flera gånger. Men nu verkar vi äntligen ha fått det slutliga svaret. Två oberoende forskargrupper, en i Sverige och en i USA, har slagit fast att det behövs minst 300 vargar.
Därmed öppnas det möjligheter till en omfattande vargjakt i Sverige kommande vinter. Inventeringsresultaten från vintern 2014/2015 visar enligt Naturvårdsverket att det finns minst 415 vargar i landet före vårens föryngring.
All tillgänglig fakta visar också att tillväxten ligger på cirka 15 procent, en siffra som är exakt densamma som blev resultatet av licensjakten vintern 2015 i Värmland och Örebro.

Underskattad

De slutsatser vi kan dra från förra vinterns jakt på varg är att stammen underskattas.
I Värmlands- och Örebros län fälldes 34 vargar i olika revir. Målsättningen var att tömma hela revir.
Ganska snart stod det klart att det fanns kvar lika många vargar i reviren efter att man skjutit 7–8 vargar…
Därmed har jägarnas uppfattning åter­igen stärkts, vargstammen är betydligt större än 415 vargar.

Två uppdrag

Nyligen överlämnade Naturvårdsverket den nya forskarrapporten om gynnsam bevar­andestatus på varg till regeringen. Samtidigt lämnade man också in en utredning om att utveckla skyddsjakten.
Alla minns vi den cirkus vi drabbats av de senaste åren med mängder av överklaganden som direkt förhindrat en förvaltning av vargstammen, oavsett om det gällt skyddsjakt eller licensjakt.

Hållbara argument

Nu är det också hög tid att regeringen och Naturvårdsverket ger klara direktiv runt vinterns licensjakt på varg. Jag ser allt annat än en omfattande vargjakt som ett politiskt självmord.
I fjol sökte Värmland, Örebro och Dalarna licensjakt på varg. Värmland och Örebro fick tummen upp, medan den planerade vargjakten i Dalarna stoppades. På grund av att länsstyrelsens beslut inte uppfyllde de krav som ställdes för licensjakt.
Det gick så långt att den moderate riksdagsmannen Ulf Berg hävdade att kompetensnivån var för låg på länsstyrelsen i Dalarna.
Jag tycker nog att regelverket runt villkoren för licensjakt blivit alltför krångligt där juridiska tolkningar inte stämmer överens med verkligheten.

Underbetyg

Förhoppningsvis finns det en vilja hos regeringen att regelverket runt både skyddsjakt och licensjakt bygger på sunt förnuft och att man inte gör vargförvaltningen svårare än den är.
En bra start är att minska möjligheterna att överklaga de beslut som berör skyddsjakt och licensjakt tagna från de biologiska fakta som forskargrupperna kommit fram till.
Vargvärnarsidans ständiga överklaganden är inget annat än ett sabotage av svensk vargförvaltning och ett underbetyg till regering och riksdag som låtit det få fortgå.

Under senaste året har det framskymtat i lokalpressen i södra Sverige att jaktlag i Blekinge valt att senarelägga oktoberjakten ett par veckor för att älgbrunsten ska ha sin gång utan att störas av jägare.
Samtidigt har man för andra året i rad tagit bort brunstuppehållet i Norrbotten som tidigare alltid varit cirka 15 dagar, från slutet av september fram till kring den 10 oktober.
Vem som har rätt är svårt att sia om, men om älgstammen skulle drabbas hårt av jakt under brunstperioden så borde det inte fin­nas mycket till älgstam i Finland eller Norge där man börjar jaga älg i slutet av september varje år.

Taggbegränsningar

Under åren har taggbegränsningar varit en metod för att försöka komma till rätta med låg medelålder och klena hornkronor på tju­rarna.
Jaktlag i södra Sverige har sparat 6–10-
taggare och i norr har många försökt att spara 8–12-taggare. Resultaten har inte varit speciellt imponerande.
De senaste två åren har man i Jämtland haft rekommendationer  att jägarna under septemberjakten ska spara tjurar med fler än tio taggar. En del jaktlag sparar tvåkalvs­kor och kalvar men skjuter båda om kon bara har en kalv. Ännu har ingen kunnat visa på några resultat som imponerar.

Kalvskyttet begränsar uttaget

I norra Sverige har en hel del jaktlag under lång tid låtit kalvarna vara måttstock för hur mycket älg som går att skjuta. Regeln är att man ser till att skjuta en kalv mer än vuxna djur. I fall det föds få kalvar ett år begränsas automatiskt skytte på vuxna djur. Förvaltningen bygger på tanken att om man skjuter fler vuxna djur än kalvar och ungdjur så sjunker medelåldern i älgstammen. Kvar blir improduktiva unga älgar som betar skog i minst två år och dessutom är farliga i trafiken.
Omvänt med jakt på yngre djur får man en äldre produktiv älgstam, man kan ha färre djur i vinterstam vilket enligt förvaltningsmetodens förespråkare innebär:

• Mindre skogsskador
• Färre trafikolyckor
• Fler skottillfällen (ökat kalvskytte)
• Större tjurar (troféer)
• Mer kött

Vargar och skogsbruk

Som om det inte räckte med jaktlagens, älgskötselområdenas och älgförvaltningsområdenas olika bestämmelser och avskjut­ningsregler kommer numera även skogs­brukets och markägarnas intressen in i förvaltningen.
När sedan älgförvaltningen är planerad och beslutad äter vargar och björnar upp en betydande del av älgtilldelningen.
Många jaktlag i Värmland har i år ställt in älgjakten eftersom vargflockarna beskat­tat stammarna så hårt att det inte finns en vettig älgstam kvar att jaga.
Med skogsbrukets uttalade mål om ett par procents betesskador torde älgstammen inom ett par år landa på 2–3 älgar per 1 000 hektar i vinterstam. Ska vargarna äta sig mätta så finns inget kvar för jägarna i varg­länen att jaga.
Eftersom vi har en lagstiftning där viltet och skogen värderas lika borde det inom ett par år vara möjligt för jägarna att återfå sitt inflytande i älgförvaltningen.
För visst är det konstigt att Svenska Jägareförbundet har så lite inflytande när älg­avskjutningen ska beslutas.
Fortsätter vargarna, björnarna och skogs­brukets predation på älg ligga på en för hög nivå är risken att Europas förnämsta högvilt inom några år kommer att bli rödlistad av ArtDatabanken vid Sveriges lantbruks­universitet i Uppsala!
Ett litet hopp finns dock både för älgstammen och jägarna och det är den upplysning som jägarna får när de möts av det svaga ljusskenet från botten av en tom älgköttback.

Någon vidare vinter har det egentligen inte varit hittills. Men i slutet av januari lägger sig ändå snön ett par dagar. Då gäller det förstås att passa på. Drevjakt på snö sätter en liten extra guldkant på hundjaktstillvaron. Skogen antar ett nytt utseende och drevdjurens konturer syns tydligare i det snöklädda landskapet.
Carolin Larsson är uppvuxen med jakt och nyligen tog hon också över driften på föräldragården i Främmestad. Gården är ett kombinerat jord- och skogsbruk på cirka 500 hektar.

Trippelchampion

När det kommer till jakten är drevjakt med drivande hund favoriten. I hushållet finns en drevertik men stjärnan är den fyraåriga basset artésien normand-tiken Motvindens Yrsa, eller Ina, som hon kallas till vardags. Carolin har engagerat sig och meriterat hunden som numera kan titulera sig trippelchampion. Ina har med andra ord både näsa, jaktlust och utseendet med sig.
Trots att det är vardag är uppslutningen stor på samlingen hemma på gårdsplanen.
– Jag ringde runt i veckan och hörde om folk ville komma och vara med, men då var många osäkra, så jag fortsatte att ringa runt. I går kväll meddelade allihop att de kunde komma så nu är vi ett rejält gäng, säger Carolin och skrattar medan hon hälsar på de insläntrande jägarna.
Totalt blir det tretton jägare på dagens jakt. Carolin ska gå som hundförare med Ina, men hennes sambo Linus Kjellner har med sig sin brors drever och kompisen Peter Engblad har också tagit med sig sin hund, en tysk jaktterrier.
– Vi börjar med att släppa Ina i ett område där vi sett mycket dovvilt den senaste tiden. Sen får vi se. De andra hundarna ska få vara med i såt två, säger Carolin.

Ina drar i väg i ett rasande tempo för att få kontakt med djuren hon har
framför sig.

Många synobsar

Det ligger en iskall dimma över gärdena när vi står i skogskanten och väntar på att passskyttarna ska komma på plats. Solen är på väg över horisonten och kylan är för första gången påtaglig den här vintern. Temperaturen är närmare tio minusgrader.
Medan Carolin väntar får hon in rapporter från passkyttarna. Tre olika flockar med dovvilt har redan setts. Minst ett tjugotal dov finns inne i såten.
– Det här bådar gott, säger Carolin. Den närmsta passkytten, Melina Hermansson, såg närmare tio hindar och kalvar rinna över det hygget hon bevakar.
Ina lösgörs från kopplet och far i väg. Det dröjer bara någon minut innan vi hör hennes grova typiska bassetskall eka i den stilla skogen. Vi har klivit in ett femtiotal meter i skogen och står och lyssnar på hunden på ett litet berg där fyra kala fläckar vittnar om vart några av djuren sov i natt.

Bra brutit

Melinda rapporterar att hunden följer den dovflock hon sett och drevet rör sig bort från passkedjan.
– Jag har ingen passkytt uppe vid den stora vägen dit det är på väg nu. Går det över där tror jag inte att det kommer tillbaka, säger Carolin.
Vi kikar med spänning på pejlen och ser hur Ina sakta men säkert närmar sig vägen. När hon bara har ett tjugotal meter kvar snurrar hon dock och vänder tillbaka. Skallet tystnar och Carolin förstår att hunden brutit.
– Det var ett kort drev, men å andra sidan bra. Nu slipper vi åka och hämta henne.
Efter en kvart är hunden tillbaka hos Carolin som nu bestämmer sig för att släppa på en av de andra synobsarna för att spara tid.

En superglad skytt och en minst lika glad hundförare. Sann glädje på drevjakt.

Fullt drev

Vi genar över ett hygge och hälsar på håll till de två passkyttarna som bevakar det. I den bortre kanten, på gränsen till en liten inäga, släpper vi Ina som tar sig an spåren direkt. Hon försvinner in i skogen mot en plantering och snart hörs återigen drevskallet över skogen.
Det buktar för fullt där inne. Djuren verkar inte ha någon brådska på sig att dra i väg. I stället slår basseten ring på ring inne i den unga täta planteringen.
Efter knappt 20 minuter skymtas några dovvilt i skogskanten som vetter mot in­ägan men de går aldrig över ängen. I stället kastar de återigen in i plantering och drevet snurrar vidare.
Simon Olsson Pennanen, Stora Levene, som gästjagar tillsammans med Främmestadgänget i dag sitter i ett torn på en kulle inne i planteringen.
Gång på gång skymtar han både hund och drevdjur när de snurrar kring passet. Men det är svårt, näst intill omöjligt, att få ett rent skottläge. Simon börjar nästan misströsta när plötsligt en hind kliver upp på en liten bergknalle 100 meter från tornet och på så sätt exponerar sig mellan allt ris.
Hon står med bredsidan till och inväntar hunden när skottet går av.

Nollan spräckt

Carolin hör skottet och kikar på pejlen. Hon ser hur hundmarkeringen efter Ina har slutat röra sig och förstår att Simon gjort allt rätt.
Hon meddelar skytten att sitta kvar på passet så länge medan hon går dit. Väl där tar de gemensamt följe till skottplatsen där tydliga blodspår avslöjar träffen. 30 meter längre bort, inne mellan de snötyngda snåren, ligger hinden. Kulhålet vittnar om en bra träff och leendet breder ut sig i Simons ansikte.
– Det var hur spännande som helst. Det här är min första dovhjort, säger han.
Medan Simon drar fram djuret ur planteringen fortsätter Carolin framåt. En pass­skytt fick nämligen de övriga djuren i pass men kom aldrig till skott. Ina släpps därför på nytt.
Den här gången drar det dock i väg och innan vi vet ordet av har både hund och djur lämnat såten och vi bestämmer oss för att bryta. Passkyttarna ser också fram emot en varm brasa. Morgonens kyla har satt sina spår.

Carolin Larsson instruerar Alf Ivehag vart han ska posta.

Rådjursfrossa

Efter lite värmande brasa och grillad korv är det dags för såt två. Carolin har också haft besök av sonen Olle, knappt halvåret, som behövt fylla på med lite bränsle.
Nu ska inte bara Carolin gå med hund. Även sambon Linus och jaktkompisen Peter ska agera hundförare.
Medan vi inväntar passkyttarna drar två rådjur förbi oss ut ur såten och Carolin väljer därför att gå in en bit innan hon släpper.
Vi rör oss längs med en skogsväg och släpper när vi gått cirka 200 meter. Linus drever har redan varit nere i vår kant och vänt med två rådjur, men Carolins mamma Gerd som fick dem i pass fick inget bra läge.

Trånga bukter

Ina släpps och upptaget kommer omgående. Drevdjuren slår en lov ner mot postarna men vänder sedan tillbaka och vi ser två djur skutta över vägen cirka 70 meter bort. Fem minuter senare kommer de tillbaka och går över vägen igen, ytterligare 30 meter längre bort.
Drevet drar nu ännu en gång ner mot postarna men något får dem att vända tillbaka igen. Nu kommer skallen rakt emot Carolin som gör sig beredd med studsaren.
Ett litet knak ger oss en föraning om vart drevdjuret är innan vi ser ett ensamt rådjur kasta sig över vägen bara 15 meter framför oss.
– Det gick lite för fort. Jag hade tänkt skjuta när det passerat vägen men valde att avstå, säger Carolin.
Ina dyker upp någon minut senare och drevet drar i väg.

Till slut buktar drevet över vägen bara ett stenkast ifrån Carolin Larsson, men kulfånget är begränsat och snabbt går det. Hon håller därför inne skottet.

Tysken levererar

Peter Engblad som gått in i såten från andra hållet med sin tyska jaktterrier Hjalmar har haft ett par påstick men hunden har brutit innan dreven nått några passkyttar. Medan Ina och drevern driver som bäst får han ett nytt påstick i en plantering. Drevet drar i väg några hundra meter men vänder sedan tillbaka. Efter en kvart får han syn på ett rådjur i en liten lucka, samtidigt hör han hur terriern skäller allt närmare.
Rådjuret går i kull i skottet, men samtidigt bryter också terriern drevet.
– Det var lite snopet. Hunden var ju max 100 meter från mig och rådjuret, men det är ju bra att han inte springer på ljudet av studsarsmällar, säger Peter när vi sammanstrålar lite senare.

Bra dag

Klockan börjar närma sig halv tre när de tre hundarna som varit loss gått över sina tilldelade områden eller brutit de drev de haft. Två djur har bärgats ur skogen i dag. Ina har i princip drivit hela tiden under de timmar hon varit lös och bevisat för alla i laget att hon är en minst sagt kompentent jakthund som tycker dovvilt är minst lika kul som rådjur.
Carolin tackar alla deltagarna som var med på jakten. Säsongen börjar närma sig sitt slut. Nu stundar tomrummet i väntan på höstens drevjaktspremiär.

Peter Engblad fick fälla ett rådjur på drev för sin egen tyska jaktterrier Hjalmar.

–Ganska gott om blod, konstaterar Tomas Sandström och gnuggar lite av den röda varan mellan fingertopparna.
– Kulan har förmodligen snuddat en lunga.
En timme har gått sedan påskjutningen och Tomas inleder eftersöket med att gå med jämthundstiken Viska (Kaamoshaukun Minttu) i band. Tiken drar rejält i kopplet, med nosen högt, in mot ett skogsparti. Efter ett 50-tal meter stannar Tomas upp och beslutar sig för att göra ett omtag på skottplatsen.
– Jag har inte sett något blod sedan skott­platsen och Viska vädrar bara. För att vara helt på den säkra sidan är det nog bäst att börja om.
När Tomas väl släpper Viska vill han vara hundra procent säker på att det är just det rätta spåret hon är på. Det kan ju faktiskt finnas fler älgar i närheten.

Tomas Sandströms jämte börjar vädra älg.

På rätt spår

Omtaget bekräftar att eftersöksekipaget är på rätt spår. Hundra meter senare hittar Tomas ytterligare blod i blåbärsriset och strax därefter släpper han Viska. Med tanke på Viskas bestämdhet är älgen förmodligen inte långt borta. Även om ett eftersök är en allvarlig del av jakten, där det handlar om att till varje pris minimera djurets lidande, kan Tomas inte låta bli att njuta av stunden. Precis som han gör i alla jaktsituationer. När Viska kommer igång med sitt skallande är det ljuv musik i hundförarens öron.

Fått ett smeknamn

Det finns många jaktintresserade medborgare i vårt kära land, men förmodligen ytterst få som kommer i närheten av Tomas entusiasm och fokus. Tomas tar sig an alla jaktformer med samma glöd och tack vare hans noggrannhet lyckas han ofta bra.
Genom åren har hans extrema hängivenhet gett honom många olika tilltalsnamn. Ett av dem är helt enkelt ”Jakt-Tomas”. Ett ganska trivialt namn kan tyckas, men i det här fallet känns det väldigt motiverat.

Med gemensamma insatser dras älgtjuren upp på fyrhjulingens släp.

Maximal försiktighet

Älgtjuren står i en grantätning, där Tomas till en början endast kan se benen och obetydliga delar av djurkroppen. Viskas skall ger ett bra understöd för ansmygningen och han tar sig meter för meter närmare tjuren.
Tomas smyger alltid fram mot en älg med maximal försiktighet. Under ett eftersök kan han inte ta något för givet. Älgens skada kan vara dödlig eller mindre allvarlig, och det är givetvis omöjligt att veta hur mycket krafter älgen har kvar. Vill det sig riktigt illa kan den här älgen skena iväg långt vid en stötning.

Behärska situationen

Tomas befinner sig bara ett 30-tal meter från älgen men har ännu inte fått något rent skottläge. Tjuren står dessutom vänd mot honom, med öronen bakåt, till synes oskadd och med tillräckliga krafter kvar för att orka göra regelbundna utfall mot Viska.
Efter en lång väntan får älgtjuren förmodligen korn på Tomas, kastar helt om och travar med förvånansvärd snabbhet genom grantätningen och ut på en smal hyggesremsa.
Tomas springer snabbt fram och kommer ut på hygget inte långt efter älgen. I samma ögonblick som Tomas når hyggeskanten stannar tjuren upp och tittar på honom. Öga mot öga, jägare och ett skadat byte.
Det kan förstås bara gå på ett sätt. När tju­ren vrider på kroppen sätter Tomas skot­­tet i huvudet, exakt där han vill ha det, mel­lan ögat och örat. Tjuren rasar ihop på fläcken och det hela är över. Det var inte den svåraste ansmygningen och avslutet som Tomas har gjort, men jobbet blev i alla fall genomfört på bästa möjliga sätt.

Freddy Andersson brukar ha flax på älgjakten.

Bytte pass mot hund

I går var inte Tomas lika bra kompis med fru Fortuna. Då satt han på pass 43, medan andra hundförare skannade av markerna efter älg. Inom Hörnsjö vvo finns det massor av hundförare, så de får turas om att sitta på pass emellanåt.
För Tomas del förändrades situationen när en av hundarna stack iväg med en älg långt utanför marken. Då var det bara för honom att ge sig iväg från passet och släppa en av sina hundar i den 1 500 hektar stora såten.
Strax därefter hade en annan av hundförarna gått klart med sin åtta månader unga laika, Nalle, i en mindre del av området och fick därmed ”ärva” Tomas pass. Hundföraren som tog över 43:an var Freddy Andersson – ”Tur-Freddy”.

Har tur med sig

Freddy går som hundförare i ett par olika älgjaktlag och skjuter mycket älg, både som hundförare och som passkytt. Med tanke på att det finns 45 andra älgjägare i Hörnsjö vvo, som inget hellre vill än att fälla älgar, framstår Freddy som en riktig jaktmaskin.
Freddys fallenhet för älgjakt har resulterat i att vissa jaktkamrater skämtsamt kal­lar honom för ”Tur-Freddy”. Det är förstås med glimten i ögat och oftast i samband med en klapp på axeln när han har lagt ner ett byte.
Nu inser ju alla att turen har en mycket marginell betydelse i det långa loppet. Det handlar givetvis om rutin och viktiga jaktliga egenskaper, vilt- och markkännedom, bra hundmaterial, god syn och hörsel samt en rad andra kvaliteter.
En bra passkytts viktigaste budord är i grunden mycket enkla. De allra flesta känner väl till dem, även om en del kan ha svårt att leva upp till dem. Främst gäller det att vara knäpptyst, sitta blickstilla och att aldrig förlora uppmärksamheten.

Freddys 17-taggare var nästan färdigfejad.

Dök upp direkt

Freddy uppträdde som vanligt exemplariskt på pass 43, ett markpass på en gammal körväg intill ett hygge. För det mesta rör han aldrig ens sin medhavda matsäck under en jaktdag, med risk för att tappa fokus eller röja sig för en eventuell älg.
Den här dagen fanns det dock ingen som helst risk för prassel med matsäcken. Freddy hann inte ens bli hungrig – 17-taggaren kom nämligen redan efter fem minuter.
Bara några hundra meter från Freddy tog jaktledaren Joacim Backmans jämthundstik Maya (Lapinkairan Hani) upp en älgtjur som drog iväg efter några minuters stånd­skall.
Freddy fick syn på tjuren när den sneddade över hygget och skickade iväg det första skottet när den befann sig på ungefär 80 meters avstånd. Skottet såg ut att ta bra men för säkerhets skull sköt han ett till, vilket definitivt fick älgen på fall. Bara sekunder senare nådde Maya fram till stortjuren.

Kan leva med sina smeknamn

”Jakt-Tomas” och ”Tur-Freddy”, ja stora jä­gare får nog finna sig vid att bli kallade för lite av varje. Ibland gäller det även för mindre erfarna jägare. Just den här dagen i Hörnsjö satt en ung tjej, Joanna Lundström, på pass för första gången i sitt liv. Alla önskade förstås inget hellre än att hon skulle få skjuta en älg, och därmed inleda sin jaktliga bana på bästa möjliga sätt.
Nu blev det tyvärr inte så, men det är säkert bara en tidsfråga. När hon så småningom fäller sin första älg hoppas vi få återkomma med ett reportage om ”Jägar-Joanna”.

Ingvar är en erfaren stövarjägare som jagat på dessa marker ända sedan ungdomen. Skulatorp utanför Lönashult är hans föräldragård. Här har stövare jagat hare och räv i generationer.
Snön ger oss ett välkommet facit på vad som rört sig, var det kan löna sig att släppa och vad hunden eventuellt driver, vilket kan vara nog så viktigt med en ung och ytterst jaktsugen stövare.

Hämtades i Luleå

Morris inköptes som valp från Bergnäsets kennel i Luleå, när de två finska stövarna på gården båda passerade tioårsdagen. Upp­födaren Markus Ekberg åkte en gång den långa vägen från Luleå till Småland för att köpa Morris mamma, Bossmålas Ester, som han sedan tog fram till både svensk och finsk jaktchampion. När han nu valde att para henne med en finsk topphane bestämde sig Ingvar för att tinga en valp. Sommaren 2013 flögs det till Luleå – den omvända resan – för att hämta Morris.

Ingvar Karlsson njuter av Morris skall i skogen.

Tidig jakt

Redan som valp visade Morris goda takter och drev med skall redan från 3,5 månaders ålder. Innan hans valpsäsong var över hade han presterat flera prisvärda drev och ett par harar sköts för honom.
Även denna säsong har han gjort flera bra drev på barmark, men också haft mycket otur med återkommande problem med sina halsmandlar, vilket inneburit flera antibiotikakurer och till sist operation. Dessutom skadade han en tå under ett drev, med ytterligare medicinering och vila till följd. Därför har det varit en lite hackig säsong med flera ofrivilliga viloperioder.
– Vi har tänkt oss att använda Morris i första hand på hare. Vi har två gamla
stövare som båda främst jagar hare, men även kan ta sig an en mickel mellan varven. Speciellt den gamla tiken är glad i räv. Lite predatorjakt mot slutet av säsongen är ju inte fel, det heller, berättar Ingvar.

Fältharen kommer springande längsmed vägen, inväntar Morris och gör sedan sitt avhopp.

Mest fälthare

I dag har vi alltså stora förhoppningar på en jösse när vi packar in bössor, ryggsäckar, pejl och unghund i bilen. Vi kör upp i jaktmarken som egentligen inleds redan på gårdsplan, men nu ska Ingvar köra runt och spåra av skogsvägarna för att se vad som har rört sig under morgontimmarna. Nysnö är alltid lika spännande. Nu uppenbaras en del av det som annars är fördolt för oss människor, men uppenbart för en hund med dess överlägsna luktsinne!
På hemmamarken, som ligger i södra Småland, närmare bestämt i södra delen av Alvesta kommun, är det främst fälthare som kan komma i fråga vid harjakt. Det är
glest mellan skogshararna även om det finns
några på marken. Det är därför mer i undan­tagsfall en skogshare visar sig vara drevdjuret. Dessutom är Ingvar rädd om dem och vill inte gärna skjuta någon.

Dåligt med harslag

Man får alltså räkna med att det är ”tysken” som bjuder upp till dans när stövaren tar upp. Man får också räkna med att drevet till en stor del kommer att gå på skogsvägarna – ibland flera kilometer innan haren väljer att göra sitt avhopp.
Detta beteende hos tyskharen innebär inte sällan betydande svårigheter för en unghund. När haren springer ut på en väg minskar vittringen i jämförelse med skogsterrängen. Då måste drevfarten anpassas och dessutom vänder haren rätt som det är och springer i sina egna spår tillbaka en sträcka, innan den hoppar av vägen i ett stort språng. Inte så konstigt att en oerfaren unghund kan få lite myror i huvudet och få en tappt. Är det då barmark så är det inte så stora möjligheter att hjälpa sin hund heller.
Men denna morgon, den 19 januari, är förutsättningarna äntligen goda! Jaktmarken ligger vit och fin när vi kör grusvägarna runt marken och ivrigt spejar efter harslag. När Ingvar nästan kört klart är missräkningen stor – inte ett enda harslag! Att ”svensken”, skogsharen, gärna väljer att sitta still efter ett snöfall hade vi med i beräkningarna, men tyskharen brukar gå i alla väder.

Släpps på spår

Precis i slutet av rundan, i en vägkorsning, möter vi en granne och stannar för en liten pratstund. Det är då det upptäcks – svaga harspår på vägen! Genast öppnas bakluckan och Morris kläs upp med pejlhalsband och koppel innan han får hoppa ut, nästan rakt i harslaget. Till en början verkar han knappt inte känna något men vi ser strax att haren börjat med sin dubbling och nu har vi harspår både fram och tillbaka. Då är avhoppet nära.
När Morris sticker nosen i det stryker vi kopplet och han spårar med darrande svans ut på ett litet hygge med ett kärr på ena sidan och en skogsridå gränsande till den ena av vägarna på den andra. Nu blir svansviftningarna tydligare och spåret leder i en böj ner mot kärret men vinklar sedan upp mot skogsridån, där Morris nu försvinner.

Jössen tar till flykten in bland snåren. Det buktar bra och Morris har fint tryck på drevet.

Ett rungande upptag

Spänningen stiger! Sitter haren nära är den snart på benen, men ännu är det alldeles tyst i skogen. Ingvar står i vägkorsningen och lyssnar spänt. Här är för övrigt ett mycket bra harpass och som så många andra har den också ett namn: Gökakrysset. Kanske togs det här en ”gök” i forna tider, en så kallad upptagare.
Så plötsligt händer det! Ett illvrål följt av ett tätt, intensivt skallande med jublande, sjungande sekvenser. Morris har hittat haren och nu är jakten igång!

Bra tryck på haren

Drevet går raskt genom skogsridån och ut på grusvägen där det tonar iväg. Oj, vad det går! Än så länge verkar inte vägen ställa till några problem. En titt på pejlens handenhet visar att haren måste ha gått en dryg kilometer rakt fram på vägen innan avhoppet, som Morris uppenbarligen klarade av, för nu ringar drevet i skogen på andra sidan vägen. Drevskallen ljuder som ett pärlband. Vid några tillfällen tystnar det ett kort ögonblick för att nästan genast ta fart igen.
– Jag hör att Morris fortfarande har ett bra tryck på haren. Den hinner inte finta så mycket, säger Ingvar belåtet.

Bössan laddas

När drevet buktat i skogen i en dryg timme utan några stora tappter laddas bössan. Ing­var väljer ett pass strax bortom Gökakrysset, men i ett vägkors där en traktorväg mynnar ut intill en stengärdsgård. Traktorvägen går i en krok mot harens nuvarande buktområde, så det är sannolikt att haren kan välja att komma ut där.
Haren kommer i jämn takt allt närmare och närmare och nu har Morris stött på problem och tystnat. Haren har gått ut på en väg och far nu mot Ingvars håll. Den gör ett avhopp i skogen ögonblicket efter att den blivit förevigad med kameran.
Samtidig har nu stövaren kommit ut på vägen och närmar sig med fullt drevskall. Eftersom haren hoppade av utan att hinna dubbla på vägen blir avhoppet en lätt match för Morris som efter en liten ögla in i skogsridån kommer upp på vägen igen och fortsätter i riktning mot Ingvar.

Första drevet på snö är över, både husse och hund är nöjda.

Belöning till slut

Haren väljer att vika av på traktorvägen och i andra ändan står ju Ingvar! Men strax innan den kommer fram till honom hoppar den av ytterligare en gång och nu driver Morris på andra sidan om Ingvar i stället.
Så skär ljudet av ett skott sönder luften. Nu ska Morris få sin belöning för ett mycket bra drev!
Haren ligger intill vägen ett hagelhåll från Ingvar. Morris kommer efter en liten stund drivande fram och får hitta sin hare under en buske vid vägkanten!
En stolt ungstövare tillåts ruska om sitt byte lite innan Ingvar tar hand om den och, som seden bjuder, ger hunden hans rättmätiga del av haren.
– Det är givetvis inte helt lyckat ur köttsynpunkt att hunden biter i haren, men som prägling och belöning av en unghund får man ibland göra ett litet undantag, myser Ing­var medan han torkar av sina lite blodiga händer på snön.
De båda 12-åriga stövarna där hemma visar däremot inget som helst intresse för en skjuten hare och så blir det väl till slut för Morris också. Denna dag kan han knappt få nog av sitt byte. I sinom tid är det endast en levande hare som kan ge den jaktglädje som är harjaktens signum!

Text och Foto: Eva Franzén

De tolv bästa långsamtdrivande hundarna i Sverige gör upp om SM-titeln. Bland de startande jakthundarna finns representanter från fyra rasklubbar som kvalificerat sig genom rasmästerskap.

I startfältet finns Sveriges bästa drevrar, beaglar, taxar och bassets.

På söndag den 29 november invigs tävlingen och domare och provrutor inför måndagens mästerskap lottas. På plats finns Jaktjournalen som bevakar tävlingen via liverapportering här på webben. Dessutom kommer ett utförligt reportage i senare nummer av tidningen.

Kolla hela startfältet här>>

Elva välmeriterade drevrar kom till start när Svenska Dreverklubben arrangerade sitt Drever-SM i skogarna utanför Bengtsfors i norra Dalsland den gångna helgen.

Som vanligt när drevrarna startar på mästerskap är det nästan genomgående höga resultat.

Segraren SE UCH Duga, med ägaren Henry Lennartsson, från Jämtland/Härjedalens dreverklubb, lyckades förutom 1+3 rå även driva ihop ett andrapris på hare. En värdefull prestation som gav SM-guldet, knappt före tvåan SE JCH Västralunds Rex, med ägaren Pål Lönnergård, Hallands Dreverklubb, som drev ihop fina 1+3+1 rå.

Arrangemanget sköttes av Dalslands Dreverklubb på bästa sätt.

Den närmaste tiden kommer Svenska Dreverklubben att vara mycket aktiva på olika mästerskap. Närmast startar man nu på fredag med fyra hundar (Duga, Västralunds Rex, Wallelyckans Buster och Mollie) vid de Nordiska drevermästerskapet i Norge.

På måndag i nästa vecka deltar man med tre hundar vid Småhunds-SM (Nillas Castor Cliff, Västralunds Rex och Friljusets Bea) i skogarna runt Vårgårda i Västra Götaland. Som vanligt kan du följa direktsändningen på Jaktjournalens hemsida, med start redan på söndag med lottning av provmarker.

Sedan arrangerar klubben sitt eget Harhunds-SM den 5 december på Gotland.

Resultat Drever-SM 2015:

1) SE UCH Duga SE54376/2012, Äg: Henry Lennartsson, Hallen, Jämtlands läns dreverklubb. 1+3 rå, 2 ha, 66,25 SM-poäng.

2) SE JCH Västralunds Rex SE43197/2010, Äg Pål Lönnergård, Unnaryd, Hallands dk, 1+3+1 rå, 64 p.

3) SE JCH Wallelyckan Buster SE37935/2010, Äg: Robin Lorentzon, Falköping, Skaraborgs dk, 1+1 rå, 60 p.

4) SE JCH SE UCH Mollie S26519/2009, Äg: Marco Jönsson, Sölvesborg, Blekinge dk, 1+3+1 rå, 60 p.

5) SE JCH Städjans Dalle SE34177/2010, Äg: Håkan Larsson, Vingåker, Sörmlands dk, 1+1 rå, 59 p.

6) E UCH SE JCH Kvindölen’s Mira SE55926/2011, Äg: Göran Magnusson, Bengtsfors, Dalslands dk, 1+1 rå, 56 p.

7) Trumslagarboställets Zack SE40889/2013, Hans Johansson, Tenhult, Jönköpings läns dk, 1+1 rå, 54 p.

8) Jättösarven Helga SE60080/2012, Äg: Jim Söderberg, Rönninge, Stockholms läns dk, 1 rå, 3 ha, 48 p.

9) SE VCH Åhyddans Algot SE25252/2013, Äg Rune Mix, Bjursås, Dalarnas dk, 2 rå, 36 p.

10) SE UCH SE JCH Friljusets Bea I SE43686/2012, Äg: Martin Davidsson, Strömsnäsbruk, Kronobergs läns dk 0, 31 p.

11) Lilla Solbackens Molly SE38283/2012, Äg: Christer Lennartsson, Borgstena, Västsvenska dk, 3 rå, 31 p.

Åklagaren anser att mannen lagt ut otillåtna åtlar i områden i Ljusdals kommun för att locka till sig björn som han senare ämnade att skjuta.

Med fiskrester, havre, älgben och nougatkräm hade den 35-åriga mannen för avsikt att få björnarna till sina jaktmarker. Han hade också monterat upp kameror som tog bilder när något rörde sig vid de fem aktuella platserna. Enligt åklagaren har det gjorts för att ha större möjligheter till att kunna skjuta björn.

– Det finns ett regelverk om hur och när åtlar får användas vid jakt och de ska vara anmälda till Länsstyrelsen. Inget av de här åtlarna eller kamerorna var det, säger kammaråklagare Christer B Jarlås.

Den åtalade mannen erkänner att han har monterat upp de otillåtna kamerorna, men säger att det var för att ha koll på vilket viltbestånd som fanns i området. Den mat han har lagt ut var inte för att locka till sig björn utan för att han vill att de ska trivas och må bra, säger han.

– Då hade han knappast haft något problem att berätta det för polisen. Han förtiger det helt och hållet i första polisförhör och berättelsen har sedan ändrats hela tiden fram till idag, säger Jarlås till SVT Gävle