Jens är redan jaktklädd när han möter upp vid sitt föräldrahem utanför Sollebrunn denna tidiga hösteftermiddag. Ingen tid får gå till spillo, kvällens ljus ska utnyttjas till max. Efter några artighetsfraser hoppar vi därför genast in i hans bil och påbörjar den korta färden ut i markerna. Väl i bilen berättar han om jaktområdet och kvällens plan. Markerna han huserar på är rejält viltrika och jakttrycket lågt.
– Viltet ska ha lugn och ro. Det medför både roligare jakt på aktivare djur och dessutom mer vilt på markerna, säger Jens.
Jens arbetar i jaktbutiken på Virå Bruk, men har tidigare jobbat ett par år som jaktelev på större egendomar och har den vägen fått lära sig en hel del om viltförvaltning. En kunskap han nu valt att tillämpa hemma på sin morbrors gård. En grundpelare inom just dovviltsförvaltning är att skjuta få och dessutom rätt handjur, menar han. I kväll är därför bara små spetshjortar, små stånghjortar och hjortar av mycket stor modell lovliga. Gällande rådjur är han även där restriktiv och försöker att enbart skjuta riktigt gamla bockar.
Jens på väg ut i markerna.
Utrustning av toppkvalitet
Vid en mötesplats parkerar Jens bilen och kvällens jakt ska snart ta sin början. Men först ska han packa fram sina olika prylar. Till en början är det mest vanliga grejor för en smygjägare, så som ansiktsnät och skjutstöd. När vapenfodralet öppnas avslöjas dock omedelbart att han inte är en jägare som låter chanserna missas på grund av brister i sin utrustning. Det bådar gott. Hans pürsch börjar längs en liten grusväg. Det strilande regnet döljer effektivt ljudet från rullande gruskorn under stövlarna. Han stannar ofta upp och spanar av omgivningarna. Markerna är verkligen som gjorda för den här sortens jakt.
I ett otröskat vetefält står ett rådjur och betar. Det visar sig vara ett smaldjur och hon får ostörd beta vidare. En sakta smygande Jens fortsätter vägen fram och snart leder den ut på ett stort hygge. Här viker han av och följer en mindre stig till en höjd. Därifrån är utsikten över den norra delen av avverkningen bra.
– I fjol sköt jag en guldbock här och det är ett naturligt stråk då djuren går ifrån den täta skogen och ut mot fälten för nattens fodersök, viskar Jens.
Regnet tilltar dessvärre och efter en timme utan att ha sett en enda rörelse inser han att en omplacering är tvunget om kvällens jakt ska lyckas.
Gevär och kikarsikte är av yppersta kvalitet.
Hjort bakom ryggen
Jens går tillbaka mot de öppnare markerna och sätter sig under en stor ek intill ett spannmålsfält. Men även här är det mycket lugnt. Märkligt tycker Jens, vädret till trots.
Tiden går och jägaren väljer därför att snart göra ytterligare en förflyttning. Då händer något tråkigt men ack så klassiskt. Ett dovvilt har kommit ut bakom ryggen på Jens och när han reser på sig kastar det genast. Även om det inte ens gick att se om det var ett handjur är det mer än frustrerande. För tillfället går ingenting hans väg. Dessutom har det börjat mörkna och tiden blir alltmer knapp, men jakten fortsätter. Än finns tid att förgylla kvällen med en bössknall. Stegen går nu mot en havreåker där djuren ofta håller till. Genast får han syn på några dovvilt som är på väg ur skogen och ut på det öppna. Äntligen lite aktivitet. Jens smyger sig närmare och lägger sig ner, men skottet uteblir. De djur som kommit ut är tyvärr bara hindar och kalvar.
På markerna kring Sollebrunn är cirka tre fjärdedelar av dovviltet av den svarta varianten.
Ett sista försök
Trots att djuren inte är skjutbara har Jens fått upp geisten igen.
– Har några kommit ut, kommer det garanterat fler, tänker han högt.
Han funderar helt kort var det sista krutet ska läggas och bestämmer sig till slut för att återvända till passet där han stött det okända djuret.
Efter ett par hundra meters ”smygspringande” kan samma fält som en halvtimme tidigare spanas av. Men denna gång är något annorlunda, nämligen flera svarta ryggar! Snart konstaterar Jens dessutom att i alla fall tre av de fem djuren har horn. En snabb förflyttning över en liten vall i skydd av en skogsdunge blir det lättaste sättet att komma i håll.
Väl framme vid dungen ålar sig sedan Jens ut de sista metrarna i gräset för att i liggande position kunna få skottläge. En rejäl suck hörs dessvärre från Jens och med nedstämd blick meddelar han att inget av djuren är skjutbart. Gruppen innehåller tyvärr bara ett par för bra spetsar och några för stora mellanhjortar.
Det nyss tända hoppet släcks lika snabbt igen. Men vår ordväxling avbryts av en rörelse i skogsbrynet snett fram till höger om oss. Två nya hjortar är på väg ut i vetet. Pulsen ökar återigen. Jens kan genom kikarsiktet studera djuren i 24 gångers förstoring och ser direkt att det handlar om två stånghjortar.
– Den sista hjorten är skjutbar, väser Jens plötsligt.
Avståndet är över de flesta jägares maxavstånd och ljuset börjar bli knappt. Frågan är om det är nu Jens ska få valuta för de dyra pengar han spenderat på sin utrustning eller om kvällens chans ska gå honom förbi. Han vrider ett par snäpp på zeiss-kikarens targetrattar och det är tydligt att han bestämt sig för att ta skottet.
Perfekt skott
Hjortarna betar sig sakta framåt. Spannmålet är så högt att bara översta decimetern av deras ryggar syns och det gör situationen än vanskligare. Enda möjligheten till skott är då djuren passerar de av traktorn nertryckta sprutspåren.
Jens placerar snabbt geväret på ett sådant sätt att när det tilltänkta bytet passerar nästa spår, ska han vara redo att trycka av. Första hjorten passerar i sakta mak utan att stoppa upp. Det sista djuret stannar dock, tack och lov, i precis rätt läge och för första gången i kväll känns det som att Jens har lite flyt. Hans pekfinger glider in i varbygeln och läggs an mot avtryckaren. I nästa sekund ekar skottet. Tack vare ljuddämparen kan vi höra när kulan träffar djuret och sättet hjorten tecknar på aviserar en god träff. Av syret som finns kvar i musklerna tar den sig ändå cirka 40 meter innan den segnar ner i vetet.
Dagens jakt resulterade i en stånghjort, helt i enlighet med Jens förvaltningsidé.
Lyckad premiär
Jens ler brett hela vägen fram genom spannmålet.
– Det känns jäkligt skönt att lyckas redan första kvällen och jag tror att det blev helt rätt djur, säger han när han får se hjorten ligga död bland veteaxen.
Skottet visar sig ha tagit mitt i bogen och Jens blir om möjligt ännu gladare. Skytteträningen och hans nya gevär har låtit honom leverera på allra bästa sätt. Ett gott tag sitter sedan Jens och stryker hjorten över pälsen. Stunden vid ett fällt djur är alltid speciell och kroppen ska behandlas med största respekt, menar han. Natten har nu gjort sitt intrång och med den har regnet avtagit. Stämningen är på topp. Man kan inte säga annat än att Jens haft en lyckad premiär.