Injagningen av den unga fågelhunden kan gå som en dans eller kantas av besvikelser.
Först och främst måste hunden ha rätt gener. Sedan underlättas starten om det är gott om fågel när hunden föds, och att den hamnar hos en intresserad jägare.
Sebastian Karlssons finnspets Mini uppfyller dessa kriterier.
Jakten med modersmjölken
Sebastian fick jakten med modersmjölken. Farfar Ferdinand, pappa Jan, naturkonstnär (mest oljemålningar) och hans äldre bror Andreas har alla jagat, eller jagar, älg och fågel med spetshundar, de traditionella jaktformerna i Norrbottens inland.
I familjen fanns både älg -och fågelhundar och Sebastian började framgångsrikt med skogsfågeljakt. Men eftersom det på den tiden fanns mycket gott om älg började han sitt hundliv med älghundar. Först en skoputsare förklädd till vit älghund som var värdelös. Därefter en jämthund och en karelare som båda fungerade.
Men han kunde aldrig riktigt släppa skogsfågeljakten, och dessutom tycker han älgjakten är besvärlig.
– Skjuter man är den dagen slut. En fågel tar man i säcken och jagar vidare.
När Sebastian väl bestämde sig för att skaffa en egen finnspets var han mycket noga och letade valp länge.
– Jag ringde säkert tio uppfödare innan jag ställde mig i valpkö hos Jonas Ranner i Kurravara, Lappmarkens Kennel.
Ståndskall på första fågeln
– Hunden visade direkt att hon skulle bli något, berättar Sebastian. Första fågeln i livet som Mini träffade på var en tjäderhöna, som hon tog upp ett par hundra meter bort och skällde i cirka tio minuter. Jag sköt och såg att jag träffade men fågeln drog iväg och hittades aldrig.
Andra fågeln, en ung tjädertupp fick han men det krävdes två skott.
– Två skott på sittande fågel har jag inte varit med om, varken förr eller senare.
Och den tredje fågeln, en orrtupp, flög också iväg 60 – 70 meter ut på en myr innan den föll. Båda tupparna hade bra träffar. Det blev slutet för min .22 Magnum. Idag använder jag .22 Hornet i början på jakten och senare .308-an, då det ofta blir längre håll.
Tuppland
Första släppet sker i ett skyddat område med gammelskog som ofta håller tjädertuppar.
2019 är ett bra fågelår, nästan i klass med rekordåret 2018, och på väg till jaktmarken sitter på flera ställen orrar och tjädrar och pickar grus i vägkanten.
Morgonpasset blir dock resultatlöst. Det finns lämningar, balgropar och någon fjäder, men tupparna lyser med sin frånvaro. Enda fågelkontakterna är ett par tjäderhönor som vägrar sitta.
– Hittills i år har tjädrarna varit ovanligt skygga. Orrarna har faktiskt suttit bättre och det brukar ju vara tvärt om, kommenterar Sebastian det inträffade.
Under vår vandring berättar Sebastian bland annat att han gått Naturbruksgymnasiet i Kalix och en tid jobbat som jaktguide. Numera är han personlig assistent i ett vårdföretag. Ett jobb som han tycker går mycket bra ihop men jakten.
– Jag är normalt ledig varannan vecka och i år har jag semester tre veckor i augusti, sedan jobbar jag under lövfallet, och tar ut resten efteråt.
Fåglar kors och tvärs
Tvärt emot morgonpasset blir kvällspasset mycket händelserikt. Det börjar med att Mini kör upp en gammeltupp som sätter sig i en tät gran i ett risigt, småkuperat område. Sebastian kryper nästan fram skallträdet och hör hur tuppen skär näbb, men ser den inte. Mini markerar bra och på skallet hörs också att hon vet att Sebastian finns i närheten. Men tuppen sitter dold och har läget under kontroll. Den går inte att komma åt.
Efter det är vi i fågel nästan hela tiden, och avslutningen på kvällen blir närmast kaotisk. Minst en stor orrkull och en tjäderkull inom ett mycket begränsat område. Fåglar flyger kors och tvärs. Fåglar träar. Hönor kacklar. Fåglar flyttar.
I kaoset skäller Mini bland annat en tjäderhöna. På väg fram stöter Sebastian tre orrar som drar med sig skallfågeln, som flyttar 50 meter. Förnyat skall. Moderhönan, som flugit längre, ockar och unghönan flyttar. Förnyat skall 120 meter bort. Ny förflyttning och så vidare. Mini skäller och skäller, Sebastian smyger och smyger. Vi tappar tidigt räkningen på observerade fåglar. Till sist tar skjutljuset slut och Mini kopplas.
Hundra meter från bilen flyger sista orren upp framför våra fötter. Uppgivet skäller Mini dagens sista skall.
Ny dag – nytt område
Vi rundar ett berg och kör uppför en skogsbilväg in i ett område av äldre tallskog bestående torrknabbar som genomkorsas av surdrog. Vägen är nybruten vilket betyder att den här skogens dagar äro räknade. Bäst att passa på.
– I det här området fanns ifjol fyra eller fem ungtuppar, och ingen har jagat toppfågel här. Någon av dem borde finnas kvar, säger Sebastian när vi lämnar bilen.
Vi har knappt startat innan en tjäderhöna seglar iväg i en myrkant framför oss och snart skäller Mini från det hållet. Men riktningen stämmer inte riktigt, så Sebastian tror hon jobbar med en annan fågel än den vi såg.
– Hör du dom där dubbelskallen, säger Sebastian. Så låter hon när hon inte riktigt spikat fågeln.
När dubbelskallen upphört börjar Sebastian gå. Tyvärr sitter fågeln i mycket tråkig terräng och innan han är framme har den flugit sin kos.
Noga med markeringen
Men snart skäller Mini en ny fågel och den här gången börjar det bra. Sebastian kommer enkelt in på ståndskallet och ser tjädertuppen som sitter bra till. Däremot ser han inte hunden som står och skäller bakom några buskar en bra bit från skallträdet. Han kan inte avgöra om hunden skäller mot rätt träd.
– Jag vill vara säker på att markeringen är korrekt innan jag skjuter. Helst ska hunden ha ögonkontakt med fågeln. Hade Mini varit tre – fyra år och injagad hade det smällt direkt. Men inte idag. Jag ska starta henne på jaktprov och tänker inte riskera att få hund som opreciserat slarvskäller på vittring. Det var när jag försökte få syn på hunden som jag stötte tuppen, förmodligen en av fjolårstupparna, berättar Sebastian under tiden som Mini drar ut på nytt sök.
Huvudlös tjäderhöna
Har du en bra hund, när det är gott om fågel, är det naturligtvis frestande att jaga lite extra. Sista tiden har Mini också fått sina timmar i skogen, och har vid ett par tillfällen visat en lättare hälta, som alltid försvunnit när hunden mjukat upp nästa jakt.
– Det är säkert inget allvarligt men jag vill ändå inte jaga henne för hårt, säger Sebastian när vi vänder tillbaka mot vägen.
Även om farten gått ner en aning jobbar Mini på bra och reser ännu en fågel. Sebastian gör sig som vanligt ingen brådska. Mini har aldrig lämnat ett skall.
Följaktligen dröjer det rätt länge innan den befriande knallen ekar i den soliga septemberskogen. Äntligen tystnar hunden av rätt anledning!
Stillheten bryts av en mansröst som svammelpratar med en ung hund som utfört ett gott arbete. Sebastian kommer bärandes en tjäderhöna, med båda händerna, och kring hans fötter studsar en glad Mini.
– Nog är det väl typiskt. När jag till sist skjuter en fågel som ska fotograferas skjuter jag bort skallen! Säger Sebastian och håller fram tjäderhönan. Jag sköt snett bakifrån och i samma ögonblick måste hönan ha lutat huvudet framåt så att kulan när den passerat kroppen slog av halsen.
Traditionen trogen
Som traditionen här påbjuder tar Sebastian ur fågeln i skogen och ger hunden smaka av inkråmet. Mini får hjärta och lever som hon, med spetsens goda bordsskick, omsorgsfullt tuggar och sväljer innan hon lugnt väntar på mer.
Tarmpaketet hängs sedan upp på en kvist, ovan spetshöjd, varefter den huvudlösa hönan läggs i säcken innan vi jagar oss vidare sista biten mot bilen.
När viltstammarna förändras, förändras även jakten. Det gäller jaktformer, val av hundraser och mycket annat. Lite som med modet.
I Norrbottens inland har fågeljakten med skällande hund mycket gamla anor.
Sebastian har varit den traditionen trogen. För det har de senaste goda fågelåren belönat honom så rikligt att han bestämt sig för att skaffa en hund till.
Kanske en valp undan Mini?
Reportaget publicerades ursprungligen i Jaktjournalen 10, 2020.
Text & Foto: Kjell Brännström
The post Finnspets Mini – Begåvning maximal appeared first on Jaktjournalen.