Skytteföreningen har investerat 60 000 kronor för att bygga upp bullervallarna på en bana, men planerar att fortsätta bullersäkra även tre andra banor.
Under åren har det förekommit en del klagomål på buller. Det finns inga förelägganden men klubben väljer ändå på eget initiativ säkra ljudnivåerna för grannarna till skjutbanan, skriver Blekinge läns tidning.
I mitten av april kommer Länsstyrelsen Gävleborg att helt övergå från Rovobs till Skandobs, ett skandinaviskt rapporteringssystem för observationer av stora rovdjur.
Där kan privatpersoner enkelt registrera observationer med hjälp av datorn eller mobilen. Det går också att kommunicera med länsstyrelsens fältpersonal och se uppgifter som andra lägger in medan du rör dig ute i skog och mark.
Genom att rapportera in observationer av rovdjur, spillning och spår kan jägare, tamdjursägare och andra som berörs av rovdjur informera varandra om vad som händer i närområdet och på så sätt förebygga skador på tamdjur.
Än så länge kan man rapportera in obsar till både skandobs.se och rovobs.se, skriver länsstyrelsen på sin hemsida.
Varje vinter genomförs en inventering av länets rovdjur, och i Västra Götaland är det lodjur, kungsörn och varg man söker efter. I första hand handlar det om att följa spår i snön, men man har även tvingats ta till andra metoder.
– Vi kompletterar med övervakning via kameror med tanke på hur milda vintrarna kan vara i länet, säger Nelly Grönberg, inventeringsansvarig på länsstyrelsen.
30 kameror finns uppsatta i länet, men de får som längst sitta uppe två veckor innan de måste flyttas.
– Vi är beroende av uppgifter från allmänheten och markägare som kan peka ut stråk eller platser där de till exempel har sett lodjur, säger Nelly Grönberg till Bohuslänningen.
Personen som äger mark i Klippans kommun misstänks ha lockat till sig vilt, skjutit betydligt mer än vad som marken bär och dessutom använt sig av rörlig belysning. Till detta kommer ett antal andra förseelser mot jaktlagstiftning.
Polisanmälan har gjorts och en förundersökning har nu inletts. Polisens förundersökningsledare bedömer det som att mannen är i behov av en offentlig försvarare och har nu gjort en framställan till tingsrätten om detta.
Straffet för denna typ av brott är antingen böter, eller i grova fall fängelse. Dessutom kan den skyldiges vapenlicens återkallas, skriver Helsingborgs Dagblad.
Det ursprungliga licensbeslutet togs i november av länsstyrelsen, då skulle sex vargar skjutas. Jägare påpekade sedan för länsstyrelsen att två vargar ändå fanns kvar i reviret.
Då naturvårdare hittade spår och kunde ta DNA-prov efter två ytterligare vargar så togs beslut om att utöka jakten mellan 1-15 februari. Ett beslut som var i linje med det tidigare då målet hela tiden varit att göra sig av med hela reviret.
På lördagen vid 14-tiden fälldes den sjunde vargen i reviret.
– Vi hittade färska spår i vårt jaktområde och efter ett två timmar långt hunddrev så kunde en av våra skyttar fälla vargen, berättar Per Mellström som fungerar som talesperson för vargjägarna i Gävleborg.
En varg återstår, men tiden är knapp för Per Mellström och hans jaktkollegor, till 15 februari har de på sig, skriver Arbetarbladet.
En ansökan om förlängd jakttid på varg skickades till Naturvårdsverket nu i eftermiddags.
I höstas beslutade Länsstyrelserna om vargjakt, från den 2 januari till den 15 februari. I Örebro län omfattades Lokareviret, där sex vargar skulle jagas.
Naturvårdsverket gav klartecken till jakten, men beslutet inhiberades av Förvaltningsrätten i Karlstad strax innan jakten skulle starta.
I väntan på rättens dom riskerar tiden för årets vargjakt att ta slut. Nu vill länsstyrelserna i Örebro och Värmland att jakten förlängs till den 21 februari. Om den revirmarkerande tiken i respektive revir fälls kan jakten förlängas som längst till den sista mars.
Det finns två skäl till att Länsstyrelserna vill förlänga jakttiden. Dels för att det fortfarande finns möjlighet att jakten blir av. Dels för att få den rättsliga situationen runt vargjakten prövad.
– Vi använder en lösdrivande hund och det råder generellt hundförbud i februari, därför har vi valt att ansöka om skyddsjakt, säger Torvald Duán, skogsförvaltare på Katrineholms kommun.
– Det finns gott om vildsvin vid Gersnäs Gård nere i vassruggarna och så bökar de upp tomter. Vid Katrineholms gård har de klagat på att svinen bökar upp betesvallarna, säger Torvald Duán, till Katrineholms-Kuriren.
I Södermanlands län är jakt efter vildsvin, utom sugga som åtföljs av smågrisar, tillåten från och med den 16 april till och med den 15 februari. Jakt på årsungar är tillåten under hela året, enligt länsstyrelsen.
I Räv-SM gör Sveriges tio bästa rävdrivande stövare upp om mästerskapstiteln i ett elitprov (särskilt rävprov). I årets startfält återfinns fyra schillerstövare, tre finsk stövare och tre hamiltonstövare.
Redan på fredag smygstartar SM-tävlingen med invigning och lottning av provrutor.
Under lördag och söndag genomförs elitprovet och vid 18.30-tiden på söndag kväll hålls prisutdelningen.
Jaktjournalen liverapporterar här på webben under provdagarna och finns också plats för att göra ett reportage till magasinet.
För mer info om de deltagande stövarna kolla in SM-sidan>>
Lagen säger att jaktvapen ska förvaras delade i ett säkerhetsskåp avsett för vapen.
Upptäckten betyder med största sannolikhet att mannen förlorar sin vapenlicens, skriver VLT.
– Utifrån vargars normala beteende kan man säga att det inte går att undvika att någon enstaka hund kan råka illa ut, säger Joel Isensköld, som är chef på länsstyrelsens natur- och viltenhet.
– I två av fallen har angreppen inträffat i revirets ytterkant och det är stor sannolikhet att det är vargar från angränsande revir (Björnåsenreviret eller Lingboreviret) som ligger bakom angreppen, säger Joel Isensköld, till tidningen Ljusnan.
Jag erkänner direkt, mitt kompentens när det kommer till hagelskytte har en del övrigt att önska. Under flera år har jag blundat för sanningen och helt enkelt valt bort jaktsituationer där hagelskyttet ingått (bortsett från harjakten med stövaren då). Förklaringen är både enkel och komplicerad.
Jag har haft en bössa som inte passar och jag har haft fel teknik. Den årliga jaktstigstävlingen på hemmabanan har resulterat i ett ömt kindben och studsaren har därför blivit det naturliga valet när drevjakt stått på agendan.
Att komma till skyttebanan med år av jakterfarenhet i ryggen och där uppvisa ett bokstavligt talat uruselt hagelskytte har tagit emot. Det är lätt att komma undan med bristande skyttekompetens när man är nyexaminerad jägare, men sen blir det genast jobbigare. Å andra sidan drivs jag av alltför starkt jaktintresse för att kunna ignorera problematiken. Så då får man helt enkelt ta tjuren vid hornen och göra om och göra rätt.
Olof Olofsson, skytteinstruktör på Susegårdens skjutskola har järnkoll på hagelskytte och är en pedagog av rang. I den här instegsartikeln till hagelskytte och nästa nummers vidareutbildning kommer ni att få de grundläggande verktygen för hagelskytte.
I del 1 går Olof igenom de mest elementära momenten i hagelskytte. I del 2 höjer han ribban något och ger träningstips för att utveckla skytte mot rörliga mål när grunderna sitter.
Min gamla SKB-bock var tydligen inte optimal för mig. Kolven var omkring tre centimeter för kort. Glöm det där med att låta underarmen stå som modell för hur lång en kolv ska vara. Det är i själva verket i anlägget som man först kan se om den är för kort, för lång eller lagom.
Min SKB har 67 centimeters pipor och därför blir också svingen mindre stabil. Ett vapen med 76 centimeters pipor är lättare att skjuta med än ett med korta. Med andra ord fanns det utrymme för nytänk.
Nämnas bör att jag till råga på allt har ett dominant vänsteröga trots att jag är högerskytt. Att skjuta med båda ögonen öppna har därför ställt till det för mig. Nödlösningen den senaste tiden har blivit ett fiberoptiskt korn, men jag återkommer till detta.
Oavsett om du står på bana eller befinner dig i skogen måste du tänka på vapensäkerhet. Så länge du inte ska avfyra vapnet ska det vara brutet (gäller inte halvautomater). När det laddas görs det med piporna riktade i marken. Osäkra inte vapnet förrän du står i position och ska kalla på duvan eller ser viltet komma i pass. När skottsekvensen är över säkrar du åter bössan innan du bryter den.
Olof sa vid upprepade tillfällen till mig ”step up to the bird”, och så är det ju givetvis. Ska man skjuta på ett mål måste man vara vänd mot det. Tänk att du står på en klocka. Målet du ska skjuta befinner sig klockan tolv. Dina fötter ska då placeras i ett axelbrett avstånd med riktningen halv ett på främre foten och halv tre på den bakre (högerskytt). När väl anlägget görs fördelar du vikten framåt och driver kroppen in i anläggsrörelsen.
När man sedan står på banan och ska skjuta på lerduvor placerar man sig alltså så att man står rätt i det läge man tänkt skjuta duvan. Därefter får man många gånger vrida sig för att hämta upp duvan när den kommer in.
Eftersom hagelskyttet ska vara ett reflexbaserat skytte gäller det att träna anlägget så ofta det går. Bössan ska hamna på samma ställe varje gång du lägger an.
Anlägget är kanske den viktigaste detaljen när det kommer till hagelskytte och den detalj i mitt eget skytte som haltade mest. När man gör ett anlägg ska man försöka visualisera linjer i luften. Vapnet ska vara en förlängning av din kropp och alltid peka på det objekt du ska skjuta på, på samma sätt vid varje tillfälle.
Håll vapnet mot målet men med kolven i armhålan. Bössan ska hållas i sådan riktning att du skulle kunna träffa målet med vapnet trots att du inte lagt an än.
När du lyfter bössan mot axeln är det din främre arm som ska styra rörelsen, i mitt fall vänsterarmen. Dina ögon ska ligga horisontellt med pipan. Du pressar därför inte ner din kind mot kolven, i stället vrider du näsan in mot kolven när du lyft upp bössan mot axeln och lutar dig framåt. Kom ihåg att aldrig släppa fokus från målet.
Trots att jag har ett vänsterdominant öga kunde jag träffa duvorna, så länge jag endast fokuserade med båda ögonen på duvan. Så fort fokus flyttades över till spång och korn slog vänsterögat ut högerögat.
Om detta fungerar på andra med dominant ”fel” öga låter jag vara osagt. För mig gick det vägen när jag litade på anlägget och bara följde duvan.
Träna hemma framför spegeln. Ställ dig fem meter från spegeln i rätt position och fokusera på ditt öga (i mitt fall högerögat). Håll bössan (kolla så den är oladdad!) avslappnat i ett förberedande anlägg strax nedanför axeln. Redan nu ska pipan vara riktad mot ditt öga i spegeln. Gör ett långsamt anlägg där vänsterhanden driver upp vapnet i position. In med näsan mot kolven och för upp vapnet i position. Upprepa detta mönster tills biceps och triceps värker.
Elmia AB anmäldes i höstas av arrangörerna bakom Bosjöklosters jaktmässa som hävdade att Elmia Game Fair Skåne hotade deras verksamhet och att Elmia genom att arrangera sin jaktmässa samma helg bedrev konkurrensbegränsande verksamhet. Mässarrangören yrkade också på ett vitesförbud för Elmia på två miljoner kronor.
Konkurrensverket har nu efter att ha gått igenom anmälarens synpunkter och granskat Elmias jaktmässa utifrån konkurrenslagens bestämmelser kommit fram till att Elmias nya skånska jaktmässa inte påverkar konkurrensen på något negativt sätt.
I sitt beslut konstaterar Konkurrensverket att den anmälande mässan i utredningen har uppgett att de nu har fler anmälda utställare än tidigare år. Konkurrensverket konstaterar också att enbart att bedriva en offentlig säljverksamhet i konkurrens med privata företag inte är tillräckligt för ett ingripande.
Det krävs också att den offentliga aktören tillämpar ett konkurrensbegränsande förfarande eller bedriver sin säljverksamhet på ett sådant sätt att konkurrenstrycket minskar. Inte heller är det ett tillräckligt konkurrensproblem att den relevanta marknaden är avgränsad till Skåne och en viss tidpunkt på året.
Elmia Game Fair Skåne kan nu hållas som planeras den 27-28 augusti på Ellinge slott i Eslövs kommun.
— Vi är nöjda med beslutet. Vi är ett affärsdrivande mässbolag som följer våra kunder och samarbetspartners, och vi ska kunna agera för att skapa goda affärsmöjligheter där de vill vara, säger Robert Sumberesi, vd för Elmia AB i ett pressmeddelande.
– Jag har ju alltid haft driften att delge andra av vad jag vet och tyckte det var dags att skriva ner vår historia och klubben var inte sen att nappa, säger han.
Arbetet med att sammanställa boken har tagit sin tid och boken har svällt till omfånget allt eftersom. Den kommer skickas ut till alla medlemmar i Norrbottens läns stövarklubb men kan också beställas av andra intresserade så långt lagret räcker.
– Ja, det var mycket som skulle få plats men vi har också haft en av de mer aktiva lokalklubbarna i landet.
Ett av de allra mest minnesvärda avsnitten i boken handlar om Nordkalottkampen 1964, en jubileumsjaktkamp inför föreningens 50 års-jubileum.
– Det blev en kanonjaktdag. Åtta av nio hundar drev hem ett förstapris. Vinnaren en finsk stövare från Finland hade totalt 371 drevminuter under provets åtta timmar, alltså tre förstaprisdrev samma dag. Domaren som dömde hunden sa under kollegiet med darr på rösten ”En sådan här dag kommer man aldrig få uppleva igen”.
Allan Bergström som skrivit boken har tidigare gett ut böcker om Finsk stövarrasen, han har varit redaktör för Svenska Stövarklubbens tidskrift och styrelseledamot i Norrbottens läns Stövarklubb samt ordförande i Svenska Finskstövarföreningen. Fortfarande är han aktiv som fotograf och skribent för Svenska Stövarklubben och Svenska Finskstövarföreningen. Dessutom återfinns generna från hans Finnstövartik Lotta som inköptes 1970 fortfarande med i elitskiktet i Sverige. 2012 var alla tre hundarna på prispallen i Stövar-SM ättlingar till Lotta.
– Jag upptäckte spåren i snön i samband med att jag besökte mitt fritidshus i Gyllbergens fritidsområde, som ligger mellan Ludvika och Mockfjärd.
På en väg nära Jacobssons fritidshus fanns färska spår av sju vargar som travat längst vägen i nysnön. Och på en plats intill vägen upptäckte han blod i snön där ett djur legat.
På vägen i fritidsområdet syns färska spår av sju vargar. Foto: Göran Jacobsson.
– Då bestämde jag mig för att ringa rovdjursspåraren Håkan Björling, som kom och tittade. Han ringde i sin tur Mats Rapp, vid länsstyrelsen i Dalarna, berättar Göran.
Dagen efter spårade man vargarna med hund och hittade totalt tre platser där vargarna slagits med blodspår i snön.
– Från början var det oklart om någon varg var svårt skadad, men fortsatt spårarbete visade att den varg som lämnat blod hade slutat blöda och verkade ha klarat sig bra. Mats Rapp trodde att slagsmålet berodde på att en främmande varg kommit in i Tansenvargarnas revir, berättar Göran Jacobsson för Jaktjournalen.
Varifrån den angripna vargen kom är oklart.
Bara fem kilometer från denna händelse fotograferade Göran en svårt vargskadad älg 2010 som väckte står uppmärksamhet.
Den här vargrivna älgen avlivades i samma område 2010. Foto: Göran Jacobsson.
Vildsvin är det djur som skadar eller dödar flest jakthundar ute i skogen. Det säger en jägare från Strömstad, som därför vill upprätta ett vilthägn med syfte att träna hundar inför vildsvinsjakt. Ansökan lämnades in till Länsstyrelsen Västra Götaland i somras och är nu ute på remiss.
Marken som jägaren har fått tillåtelse av ägaren att använda, ligger norr om Överby och uppgår till omkring 14 hektar.
– Området har en bra biotop med berg, rinnande vatten, gyttjepölar och tät granskog. Det påminner starkt om vildsvinens naturliga miljö.
Syftet med det tilltänkta hägnet är att använda det för träning av vildsvinshundar.
Det årliga jaktmässbesöket brukar vara en höjdpunkt. Som regel hålls ju mässorna under den tid på året då jakten går på halvfart. Okej att jag eventuellt tar en sittning på grisåteln och kanske jagar lite mink, men i huvudsak är det konditionsträning av hundar och längtan till höstens premiärer som tar en igenom sommarhalvåret.
De senaste åren har dock det årliga jaktmässbesöket gett upphov till en del huvudbry. Det är inte längre solklart vart man ska ta vägen. Överallt ploppar det upp mässor och redan etablerade mässor expanderar och skapar systermässor på nya platser. Inte nog med det. Flera jaktmässor förläggs till samma helger, ibland bara några mil ifrån varandra.
Konkurrens är naturligtvis bra, men vi har trots allt bara ett faktiskt antal företag och jaktgrossister som förväntas finnas på plats och visa upp nyheter.
Lägg dessutom till att vi är cirka 300 000 jägare i Sverige, varav en god del inte ens besöker en jaktmässa och kanske bara sitter på älgpasset en eller två dagar på hösten.
Hade jag varit vapenhandlare eller utrustningsproducent hade jag fått huvudvärk. Och det framkommer också att situationen är ansträngd när man pratar med utställare. De vill naturligtvis visa upp sig och sälja, men i takt med att mässorna blir fler ökar både kostnader och arbetskraftsresurser. Det tar helt enkelt på krafterna att synas överallt.
Sedan är naturligtvis frågan vilken nytta alla mässorna gör. Innehållet är ju slående likt vartannat. För att markera sig borde rimligtvis mässorna skapa sin egen särprägel, inte kopiera varandras innehåll.
Inom musikfestivallivet, som man kan jämföra med, har man sett en liknande utveckling. Från att ha varit ett fåtal musikfestivaler runt om i landet ökade antalet lavinartat under ett par år vilket i sin tur fick flera av festivalerna att gå i konkurs. Stora musikjättar som Live Nation la beslag på artister och utrymmet för mindre aktörer minskade. Men publiken följde inte nödvändigtvis efter de stora nya musikfestivalerna, även gamla inarbetade festivaler försvann.
Ett möjligt framtidsscenario är att vi inom jaktsegmentet kommer se en uppdelning på mässorna framöver. Dels kommer vi att ha de stora konsumentmässorna där ny utrustning visas upp och där man förutom att klämma på drömbössan också har möjlighet att provskjuta och göra affär direkt.
Dels kommer vi att ha de rent intresseorienterade mässorna, eller snarare mötesplatserna. Där kommer aktiviteterna att stå i fokus. Kanske blir det mässor med tydliga avgränsningar baserade på jaktformer. Tänk en vildsvinsmässa med spännande workshops, massa matnyttig kunskapsförmedling och tips, hund- och skytteträning. Eller varför inte en fågeljaktsmässa, där fjälljaktens framtid debatteras, valpar och unghundar tränas och tips och råd på fågelutsättning ges. Där rasklubbar för stående hundar, stöthundar och apportörer samtalar om jakten och visar upp sina hundar i än större utsträckning än i dag.
Dessa mässor kommer inte att drivas av vinstintresse utan i stället av engagemang på gräsrotsnivå från lokalklubbar och jaktliga kollektiv.
Vi som går på dagens mässor, men också utställarna, känner frustration över förväntningarna på nyheter. Vad ska bli årets snackis? Problemet är bara att vi redan kommit så långt i vapenutveckling och kringprodukter att det är svårt att år för år uppfinna något helt nytt. I stället blir årets nyhet en ny färg på en gevärskolv eller jaktradio, ett nytt mönster på kamouflagejackan. Och det är något jag tror kommer att lägga sordin över intresset framöver, trots att jägarna i dag är en köpstark grupp. Förväntningarna matchar inte verkligheten.
I stället för att låta jaktmässors största drivkraft vara att dra in pengar skulle de stora mässorna dra i handbromsen på eget initiativ. Man borde sätta sig ner tillsammans och diskutera vad jägarna faktiskt vill ha ut av en jaktmässa. Kanske konsumentmässorna skulle gå av stapeln mer sällan och i stället kompletteras upp med mindre mer nischade events där fokus lades på exempelvis enskilda jaktformer, proppfyllda av expertis, för expertis och kunskap det finns det gott om runt om i Sverige.
Johan Nordström väntar på oss i den lilla motorbåten. Med honom finns också jaktkompisarna, David Tegnelöv, Otto Lundgren och Erik Åström. De två taggade finnstövarna Solstrimmans Skerfe och Pell-Antforsens Spana står ivrigt och väntar på avfärd. På väg ut i skärgården berättar Johan att vi ska jaga på en ö som heter Yttersholmen, en ö som brukar hysa mycket hare.
– Yttersholmen är en förhållandevis liten ö, men svårjagad då det är väldigt mycket tät ungskog. Men några generalpass finns det allt, säger Johan finurligt då han parerar vågorna med båten.
När vi närmar oss bryggan på Yttersholmen så står Ottos stövare Skerfe redo i fören, och behöver inte något kommando att äntra ön på jakt efter jössen.
Jaktsällskapet hinner knappt stiga ur båten innan första upptaget kommer. Det är ett klassiskt ”skrik-upptag” som kan få vilket stövarhjärta som helst att hoppa ur bröstet.
– Så här års när hararna är vita trycker de väldigt hårt. Stövaren måste, mer eller mindre, trampa på haren för att den ska springa upp, berättar Otto.
Snabbt ställer kompisarna ut sig på strategiska pass.
Jaktjournalen tar rygg på Johan som ställer sig på pass nere vid strandkanten.
– Haren kommer här förr eller senare. Jag vet inte hur många harar jag har skjutit längs den här stranden, viskar Johan.
Efter cirka 45 minuters drev kommer haren så skuttandes längs strandkanten. Den är näst intill kritvit och Johan gör sig beredd.
Haren sätter sig och tittar på oss. Skerfes gälla drevskall hörs komma närmare. Plötsligt anar haren vår närvaro och sätter av i full fart längs stranden. Johan svingar lätt och när skottet går gör haren en kullerbytta och blir liggande i strandkanten.
– Jag sa ju att haren skulle komma här! säger en glad Johan och skrattar högt.
Johan Nordström är spänd inför jakten.
Kompisgänget på Brändön är ivriga jägare, och för att effektivisera jakten så mycket som möjligt har kompisarna skaffat sig olika hundraser för olika ändamål. Det återfinns bland annat jämthund, schillerstövare – specialiserade på räv, finnstövare – specialiserade på hare och en gordonsetter för fågel. Alla specialister för att få ut så mycket effektiv jakt som möjligt ur varje hund.
– Nog händer det att vi lånar varandras hundar för att jaga, säger David Tegnelöv på bred norrbottniska och fortsätter:
– Det är riktigt bra, är jag sugen på att jaga fågel så lånar jag Johans setter, och är någon sugen på att jaga älg lånar de min jämthund.
Kompisarna samlas runt Johan och den skjutna haren för att steka fläsk och ge Johan de obligatoriska gliringarna, som bara ett kompisgäng kan ge. Men Skerfe finns inte bland oss. Han går på slag och efter ett tag så hörs ännu ett vrål – haren är på benen och kompisarna får ställa ut sig igen.
Den här gången är det David Tegnelöv som har ställt sig rätt på en ???hälla???ska det vara häll??? mitt på ön.
Drevet närmar sig och haren kommer skuttandes fram till David. Han gör inget misstag och fäller haren på 25 meter med ett välriktat hagelskott. Otto Lundgren är först på plats hos David och gratulerar honom.
– Jag trodde helt säkert att haren skulle komma till mig, men den vek av precis före stranden, säger Otto.
Haren anar vår närvaro och sätter av i full fart.
Kompisgänget samlas upp hos David och den obligatoriska brasan tänds, med kaffe och det gudabenådade fläsket som tillbehör.
– Jag tror vi avslutar för i dag. Vi åker till min stuga och inkvarterar oss. Det är ju trots allt en jaktdag i morgon också, säger Johan.
Havet ligger spegelblankt och solen är på väg ner, grabbarna avslutar dagen på bästa sätt, med ett par öl, en bastu och en fantastiskt god hargryta.
Andra dagen bjuder på en molnig skärgård. Vi ska börja jaga på en ö som heter Nagelskär och som enligt utsago av Ottos pappa Christer även den ska hysa riktigt bra med hare. I dag är det Eriks tur att släppa sin finnstövartik Spana.
– Det ska bli intressant att se hur hon klarar av att driva här ute på öarna, det är faktiskt första gången som hon är här och jag vet av erfarenhet att hundar brukar ha svårt att driva efter stränderna, säger Erik.
Spana är snabbt i land och börjar jobba med ett slag i strandkanten. Grabbarna går upp på en hälla i mitten av ön, för att ha god hörbarhet.
Det dröjer en stund innan Spana skriker i och jakten är igång. Det ska visa sig vara en hare som buktar snävt på ön och inte vill ta stränderna. Efter nästan två timmars drev ställer Erik ut sig en granskog som haren har passerat i flera gånger.
Det dröjer bara några minuter innan en stor vit hare kommer springandes i den mörka skogen. Erik skjuter framifrån och haren slår runt. Snabbt är Spana framme och tar sig ett välförtjänt bett och några fina ord växlas mellan husse och hund. Spana är emellertid inte så värst intresserad utan går ut på nytt slag och reser en annan hare.
Otto Lundgrens stövare Skerfe kom hack i häl på haren.
Det ska visa sig att Johan också har ställt sig rätt i dag. Drevet buktar runt ön i över en timme innan två snabba skott smäller hos Johan.
– Det gick bra här! ropar Johan.
– Jag förstår faktiskt inte riktigt, överallt pratar de om att harpesten har drabbat Norrbotten. Men här på öarna är det ovanlig mycket hare och likaså på fastlandet där vi jagar älg, berättar han.
När dagen börjar lida mot sitt slut så har kompisarna skjutit fyra harar – en hare var. Det molniga vädret har försvunnit och solens strålar blir de sista som tittar fram för dagen.
– Det räcker att skjuta en var. Det ska finnas kvar hare till nästa gång också, säger en nöjd Johan och kompisarna instämmer.
Att kompisgänget kommer att jaga mer ihop behöver man inte fundera över.
– Kanske vi ska jaga räv i morgon? säger David och hela kompisgänget lyser upp, fulla av jaktiver.
Oskar Nordström, David Tegnelöv, Johan Nordström och Erik Åström lägger upp hararna med respekt.
Stefan Rudenius, lärare och profilansvarig för jaktutbildningen, har hängt i länge på Ryssbygymnasiet. I år firar han 20-årsjubileum som lärare och var med redan när utbildningsinriktningen var ny.
– Efter några år med vikande elevunderlag har trenden nu vänt, säger han.
På Ryssbygymnasiet kan man gå två olika jaktutbildningar. En ren jaktutbildning eller en där man mixar skogsutbildning med jakt.
– Vi började nyligen med en inriktning där man läser både skog och jakt och på så sätt får kompetens att söka vidare till skogstekniker eller skogsmästarutbildningen, säger han medan vi väntar på att dagens utsedda jaktledare ska dra igång morgonsamlingen.
Max Wahlberg och Anton Storck är jaktledare och går igenom PM:et för deltagarna.
De 18 eleverna, tre lärare, några praktikanter och ett gäng hundförare står samlade på Engaholms gårdsplan framför godsets smedja. Skolan har i snart tio år arranderat jakten av Engaholm och arrangerar och säljer även drev- och åteljakter som en del av sin jaktutbildning här.
Markerna är viltrika med en talrik vildsvinsstam, en dovstam på uppgång och mycket rådjur.
Max Wahlberg är jaktledare tillsammans med Anton Storck. De får nu hela gänget att höra upp och lyssna på genomgången.
I dag ska det jagas med tax och fokus är på rådjur. Varje år skjuts tvåsiffriga antal rådjur här men i år har eleverna inte jagat rådjur annat än på bockpremiären. Bara ett par stycken har skjutits så det finns inga begränsningar i dag, så länge avskjutningen är jägarmässig. Det vill säga kid före råget.
Som en del av skolarbetet har Max och Anton fått planera jakten, ringa in hundförare och tillsammans med Stefan kommit fram till vilka pass som ska användas och satt ihop ett PM.
Första såtens pass lottas och därefter kör vi in till skogen. Max har fått ett fint pass på udden mellan två gallringsskogar. Stormen Gudrun sopade ner stora arealer skog på fastigheten så det är fullt med större eller mindre planteringar i förväxt julgranshöjd. Mellan oss och den andra skogen sträcker sig ett hav av mindre granar.
Det ska in fyra taxar i såten en från vardera håll. Därför går det inte riktigt att slappna av och fokusera blicken i en riktning. Rådjuren kan komma i Max pass från vilket håll som helst.
Efter en stund hör han hur taxar börjar skalla runtomkring. Strax knakar det till och tre älgtjurar smyger förbi över det uppvuxna hygget till den andra gallringsskogen.
En av taxarna har antagligen stött dem när hon gått och väckt i närheten.
Anton Lindgren har fällt dagens första rådjur och klasskamraterna kommer bort för att höra hur det gick till.
Efter hand hittar Kenneth Midholts tax Stella ett rådjur ett par hundra meter från Max pass. Det drar iväg och en annan passkytt skymtar drevdjuret när det passerar en väg, men så vänder drevet tillbaka och Max börjar göra sig beredd.
Så dyker det upp en annan tax, Chippa. Hon har slagarbetat sig norrut och får plötsligt en helt färsk rådjurslöpa framför nosen. Intresset för denna blir onekligen större än för slaget och Chippa går in före Stella och nu är det två taxar på samma djur.
Rådjuret störs antagligen av detta och vinklar av strax före Max pass. I stället fortsätter det norrut och Anton Lindgren ser hur rådjuret smyger förbi hans pass på cirka 80 meter. Några minuter senare har rådjuret vänt tillbaka och nu kommer det så pass nära att hagelsvärmen kan ge önskad effekt. Två snabba skott hörs eka över såten.
– Jag har skjutit en spetsbock, men ingen hund verkar förfölja.
En av taxarna som släppts i norr har också gått på spåret men driver bakåt och möter först Chippa och sedan Stella. Det tar ett tag innan Chippa till slut får ordning på löpan och kommer fram till skottplatsen. Anton kopplar upp och jaktledarna bestämmer sig för att bryta.
– Det kanske inte var någon bra idé att gå in med fyra hundar samtidigt från olika håll, säger Max.
– Det kan ju bli bra, men om drevet går förbi hundar som ännu inte tagit upp blir det lätt galet.
En skogslunch på varm ärtsoppa sitter fint för frusna elever.
Fler än Max verkar tycka att det är en god idé att bryta. Det var tidigare i veckan en köldknäpp. I dag är temperaturen över nollan. Men det är blåsigt och rått i luften. Närmare två timmar på pass tär på tålamodet och fokusen.
Därför känns det riktigt bra att gymnasiets hotell- och restauranglinje fixat med käk. Vid smedjan på Engaholm står varm ärtsoppa och hembakat bröd framme. Det är bara för de frusna eleverna att hugga in.
De allra flesta eleverna på jaktutbildningen är mer eller mindre erfarna jägare som kommer från jägarhem. Flera av dem är uppvuxna på gårdar och har egna jaktmarker och hundar där hemma. En av eleverna är Julius Berg som inte bara jagar, han filmar också och lägger ut jaktklipp på nätet.
– Jag har gjort en rådjursfilm, men det är svårt och tar mycket tid att få ihop alla sekvenser så att det blir bra till slut, säger han.
Efter ny lottdragning är det dags för såt två. Den ligger närmare själva gården och gränsar till en sjö. Med andra ord ska det mycket till för att hundarna inte ska hitta djur att driva.
Adam Ingvarsson har dragit pass två, ett kanonpass mellan två planteringar. Dessvärre har granarna även här börjat bli stora intill passet så det är inte lika bra sikt som tidigare. Han har dock ett torn till sin hjälp så att han i alla fall kommer upp en bit ovanför toppskotten.
Taxarna släpps men den här gången finner alla egna drevdjur.
Efter en stund kommer hind och kalv förbi men dovet är för dagen fredat.
– Typiskt. Kalven är vit och sådana ska vi försöka skjuta bort, säger Adam medan han följer djuren som smyger förbi passet.
Efter tjugo minuter närmar sig ett drev, men det visar sig vara dovviltet som taxen driver.
Ett annat drev från andra hållet buktar tillbaka precis innan det kommer ut i passet. Några minuter senare smäller det hos Oscar Björklund som postar precis nere vid sjön 300 meter bort.
Adam fick skjuta en råbock i andra såten.
Anton Storck får även han besök i passet igen och får fälla sin andra spetsbock för dagen. Hos Adam är det dock fortfarande relativt lugnt. Regnet har börjat falla och det är strävt i vinden uppe i tornet.
Över radion hörs att två stänkdjur passerat en passkytt. Robert Loeffel som äger taxen Chippa har henne hos sig och bestämmer sig för att släppa på dem. På vägen dit får han reda på att en bock gått in i såten och bestämmer sig därför för att i stället släppa på den.
Denna information når aldrig passkyttarna. Adam står därför och kikar åt det håll stänkdjuren hade setts. Han blir därför överraskad när en spetsbock helt plötsligt kommer skuttande ut ur planteringen bakom honom. Avståndet är till att börja med för långt men så viker den av och när den rundat Adam dyker den upp i en lucka mellan två granar. Avståndet är nu bara tjugo meter och Adam kröker pekfingret. Bocken går ögonblickligen omkull.
– Vilken tur, jag såg den inte alls först, säger Adam.
Ett par minuter efter bocken kommer Chippa skällande i löpan och Adam går ner från tornet och kopplar upp henne.
Klockan börjar närma sig halv tre och eftersom inga drev pågår just nu väljer jaktledarna att avsluta jakten. Totalt har fyra rådjur fällts under dagen. Alla fyra är spetsbockar.
– Ganska märkligt att alla djuren är så pass lika, säger Anton Storck när han tillsammans med de övriga två skyttarna placerar sig bakom viltet för fotograferingen.
Innan bussarna går tillbaka hem till skolan och internaten är det dags för samling. Jaktledarna sammanfattar dagens jakt och tackar inbjudna hundförare. Därefter tar Stefan Rudenius och de andra lärarna över och tar upp sina iakttagelser från dagen. På detta sätt får eleverna direkt feedback på jakten och sitt agerande. I dag behöver ingen skämmas. Drevjakten har genomförts bra och nu återstår det bara för slaktgruppen att i lugn och ro, på skolan, ta hand om dagens rådjur. Framöver hamnar de på elevernas tallrikar.
Hela gänget samlat efter avslutad jakt.
– Naturen och spänningen under jakt är allt! Jag började jaga redan när jag var liten och fick följa med morfar. Jag fastnade direkt för naturen och jaktupplevelsen. I dag gillar jag vildsvinsjakt med ställande hund bäst. Det är mest spänning och jag kan jaga med min gråwachtel och min hälleforsare.
– Naturen och upplevelsen. Det är kul och jag älskar att vara ute i naturen. Jakten blev en naturlig del när vi flyttade från Stockholm till Småland när jag var åtta år och pappa började jaga. Rådjursjakt med familjens tax är favoriten, men också dov- och vildsvinsjakt med min egen griffon fauve de bretagne.
– Det är mitt allra största intresse och det jag prioriterar mest. Att få ta del av hundarnas arbete, se dem prestera. Det är den upplevelsen det handlar om. Jag jagar mycket rådjur med drever eftersom vi har en sådan hemma. Men jag fick en gråhund när jag fyllde 18 så framöver blir det nog en del älg- och vildsvinsjakt också.
– Det är att få vara ute i naturen och känna spänningen. Jag kommer från en jagande familj och hemma har vi en basset fauve de bretagne som vi jagar med. Hunden jagar bara rådjur så det blir mycket drevjakt. Men det är också den roligaste jakten.
Acceptansen för varg minskar i varglänen. Socialdemokraterna gick till val på att vi skulle få vargjakt, men för oss som följt denna vargcirkus i många år och var skeptiska visade det sig att statsminister Stefan Löfvens löfte var lika tomt som väntat.
Han allierade sig med vargkramarna i Miljöpartiet och svek istället sina väljare.
Detta trots att forskarna tydligt visar att vi har alla möjligheter att utöva en omfattande vargjakt för att nå en acceptabel balans mellan varg, intressen och näringar i de drabbade områdena.
Länsstyrelserna i fem län beslutade om licensjakt på totalt 46 vargar, vilket borde ha varit minst det tredubbla.
Besluten överklagades snabbt av vargvärnarsidan och trots att domstolarna dömer efter samma lagar blev besluten olika vid kammarrätterna i Sundsvall och Göteborg.
I Dalarna och Gävleborg kunde vargjakten starta den 2 januari som planerat. Men i Värmland, Örebro och Västmanland blev den stoppad.
Nya överklaganden gjordes och vid JJ:s pressläggning låg ärendet hos Förvaltningsrätten i Karlstad.
Totalt sju domstolar har varit inkopplade på att ge svar på om årets licensjakt på varg är laglig…
Allt detta beror på att regeringen inte har några ambitioner för att lösa vargjakten.
Regeringen har dessutom sänkt förtroendet för rättssamhället till en bottennivå. Samtidigt har man gett fingret till alla som drabbas av vargen.
I Värmland finns hälften av den skandinaviska vargstammen, jakten är i stora delar redan spolierad och vargens bytesdjur minskar i snabb takt.
När vargjakten stoppades i Värmland samlades flera hundra uppgivna ortsbor på torget i Torsby. Tillsammans kunde de konstatera att vargen återigen gått före människan.
Tamdjursägare har tröttnat på att se sina djur bli vargmat och sorgen över regeringens ställning i vargfrågan är påtaglig.
Under flera år har utredning efter utredning tillsatts för att hitta en väg i vargfrågan som kan accepteras. Hittills har vargvärnarna stått som segrare då man lyckats minimera vargjakten och i stället skapat långdragna juridiska processer, med regeringens goda minne.
Agerandet gör inte vargen populärare och att tvinga någon att husera varg utan möjlighet till påverkan har aldrig varit en bra lösning.
