Gråhunden Grom och hundföraren Martin Brenne har slitit ordentligt denna vecka för att hitta björn. Det har aldrig jagats björn i Nora-skogarna tidigare och man visste inte riktigt vart björnarna höll till.
– De första fyra-fem dagarna har vi gått och letat skit och spår med Grom i band. Femte dagen hittade jag ett berg med ganska mycket björnskit i. Jag släppte på ett spår och Grom drog iväg sex kilometer, men där hittade han en älgko som han stod tyst med så det var bara gå och koppla, berättar norrmannen Martin Brenne, Skjaerhalden, nära svenska gränsen vid Strömstad.
Martin har funderat mycket på hur han ska få fram en björnhund. Och hur gör man för att lyckas när jakten kanske bara är 1,5 veckor.
– I mina ögon är en björnhund en hund som inte jagar älg. Där har jag lyckats till nästan 100 procent, Svartklamplias Grom, 3 år, har ett mycket litet älgintresse, men jag jagar ofta vildsvin med honom i Sverige och blir ofta inbjuden på olika jakter. Jag har jobbat mycket för att få honom björnintresserad, trots att det saknas björnintresse i stamtavlan.
När Martin blev inbjuden som hundförare i Nora tog han chansen och i går fick han skjuta en björnhanne efter ett mycket bra hundarbete.
– Jag och jaktledaren Fredrik Ekman var lite uppgivna och hade tänkt ge oss. Men jag hade en känsla om att det fanns björn i ett berg och ville prova en gång till. Vid 06-tiden i går morse gick jag upp med Grom och ganska snart hittade vi ett spår och jag tyckte att han blev hetare och hetare, så till slut släppte jag.
– Grom drog iväg några hundra meter och det blev ståndskall ganska länge och när jag smög dit och tryckte på gick björnen in i en contortaplantering och började bukta väldigt trångt. Men björnen fick vind av mig och stack iväg i snabbt gångstånd, säger Martin.
En kilometer bort blev det återigen ståndskall i en tät plantering i ungefär 1,5 timmar.
– Jag bestämde mig för att ta det lugnt och smög sedan in på cirka 30 meter. Men det var väldigt tätt så jag bestämde mig för att springa rakt in på ståndet, men det gick loss och jag skymtade bara björn och hund när de drog iväg.
I området där björnjakten pågick är det ett glest vägnät och björnen ville absolut inte passera någon väg utan buktade runt i berget.
– Jag försökte springa efter och om möjligt genskjuta gångståndet. Jag låg 600-700 meter efter när jag såg att björnen buktade tillbaka och eftersom han hade gått i sina egna bakspår tidigare så jag sprang in i en granplantering där han redan passerat en gång.
– Efter fem minuter kom gångståndet som jag hoppats och jag kunde fälla björnen på 15 meter. Då var klockan strax efter 11.00. Grom gjorde ett riktigt bra jobb, också med tanke på att han jobbade själv med björnen i fem timmar. Det är extra kul när egna idéer om avel och träning fungerar, säger Martin och tillägger.
– Idag är det vila, sedan fortsätter vi här i Västernorrland och kanske det även blir jakt i Dalarna där jag har en mark.
Björnen var en hane på 84 kg, mörk och silvrig i pälsen. Ett minne för livet.