Djupt in i de småländska skogarna, strax utanför Skillingaryd, jagar två unga bassetägare, Filip Svensson och Melker Claesson. Filip har två Petit Basset Griffon Vendéen hanar, tioåriga Kärråsens Ymer och femåriga Ystorpabyns Frost.
Filip som arrenderar skiftet beskriver kortfattat för Melker Claesson om var rådjuren brukar stå och gå innan dagens jakt kan dra i gång. Melkers tvååriga bassethane, Kärråsens Gibbzon, får äran att börja i första såten. Radioapparater ställs in, pejlhalsbandets id knappas in i handenheten och vinden kontrolleras. Gibbzon släpps lös inne i en gles och stor granskog.
– Hoppas att rådjuren har gått förbi här i natt eller nu på morgonen, viskar Melker medan han hänger efter sin basset in i den täta dimman.
Pojkarna ska hinna med att jaga igenom tvåhundra hektar under dygnets ljusa timmar. Höstmörkret lättar sent och tynger tidigt. Minuterna går utan att något upptag kommer. Ett par hundra meter bort sitter Filip otåligt på pass. Han lirkar upp jaktradion från bröstfickan och ropar att han tar ut Frost ur bilen för att släppa honom.
Fullt slagsmål
Melker går sakta och lugnt ute på en smal skogsväg medan Gibbzon söker av precis innanför vägkanten. Bakom honom kommer Frost lunkandes med fokuserad blick och lågt huvud. De båda hanarna går med morrande ton runt varandra. Frost tar första steget och attackerar den yngre hanhunden.
Han ångrar sig lika snabbt när Gibbzon biter tag med ett stadigt bett över hans nedre rygg. Utskällningarna från Melker ekar genom trädstammarna. Frost ser ut att skämmas när han sakta lunkar tillbaka till Filip som kommer gåendes genom skogen.
– Får vi upp något nu så kommer det ju garanterat skena ur marken, säger Melker och tittar besviket på hundarna.
– Fortsätt ner på denna vägen cirka hundra meter så kommer du fram till ett slyhygge där jag tror rådjuren står, säger Filip resultatinriktat och pekar med gps-handenheten.
Lite senare, längst ner i slyhyggets kant, kommer så de första väckskallen.
Första upptaget
Någon minut senare är det fullt drev. Melker tittar oroligt ner på pejlen där ett rakt sträck målas upp kilometer efter kilometer.
Filip kopplar upp sin hund, hoppar in i bilen och åker efter drevet som redan tagit sig förbi flera markgränser.
– Gibbzon släpper ju aldrig heller, säger Melker och småskrattar åt sin hund innan han rättar sig själv.
– Eller jo. En gång släppte han efter fyra timmars drev. Då var han trött efter att ha jagat hela dagen.
Efter en stund sprakar det till i jaktradions öronsnäcka och Filip meddelar att hunden är kopplad. Efter snabb överläggning och omplacering står Melker nu som passkytt för Filips hund Ymer. Han blir placerad på ett pass ute på ett hygge där han sedan tidigare vet att rådjuren brukar passera. Blåsten ligger ihärdigt på. Axlarna åker spänt upp för att skydda nacken från de fuktiga och kalla vindarna.
– Här är det nittionioprocents chans att jag skjuter, säger han och ser förväntansfull ut.
Bakom björkkullen kopplar Filip lös Ymer. Upptaget kommer minuten efter. Drevet går inte den förväntade vägen utan rundar hygget in mot en skogsslänt. Efter en liten stund kommer hunden ut på en grusväg, med fullt skall. Där springer han några hundra meter ner mot en vändplan.
Drevet fortsätter sedan till ett rävgryt där det tar stop. Bössan bryts. En besviken och otålig suck hörs från den unge jägaren ute på hyggespasset.
Tredje gången gillt
Det doftar mjölkchoklad och eldrök vid brasan där rådjursjägarna återhämtar sina krafter och planerar inför dagens sista släpp. Härlig gemenskap är ingen bristvara runt den mysiga brasan.
– Här har du korv, säger Filip med ett flin och sträcker fram ett korvpaket till Melker.
– Du som alltid glömmer det.
– Tack. Grillpinne kommer jag i håg att ta med mig, säger Melker och håller upp grillpinnen framför sig med ett nöjt leende.
Magarna är mättade, humöret är på topp och värmen från elden har gjort fingrarna brukbara igen. Filip och Melker sitter nu i bilen på väg till ett utskifte på cirka femtio hektar.
Skiftet består mestadels av hygge med låga och unga granar. Nu ska Melkers hund få komma lös igen och Filip ska passa. Väl framme på passet ser Filip en råget med ett kid. Långt över på andra sidan hygget har Gibbzon fått komma lös.
Med flaxande Dumboliknande öron hoppar han runt inne i storskogen vid hyggeskanten. De fuktiga vindarna trycker på och det dröjer inte många minuter innan Filip ger upp sitt passande. Han plockar ut Frost ur bilen och släpper på de observerade rådjuren. Upptaget kommer direkt. Melker har begett sig med unga och raska ben till en höjd ute på hygget där han även hör Gibbzon skalla med glesa och ljusa väckskall. I kanten av hygget, intill en hög granplantering, får han upp. Skallen blir allt mer grövre och tätare.
Uppgiven jägare
Båda dreven rundar hygget och går snett ur marken. Melker ser uppgiven ut. Han sätter sig ner på en stubbe, lägger pannan i handflatan och tittar ner i pejlen. En tung suck hörs.
Minuter efter lyfter han på huvudet och en gnutta hopp syns i hans ansikte. Han greppar tag i bössan. Med lugna steg går han mot kanten av den höjden han befinner sig uppe på. Plötsligt bryter ett rådjur ut ur skogsbrynet på andra sidan hygget och fortsätter ut till en höjd där det stannar och lyssnar efter hunden. Ett ensamt hondjur konstaterar Melker som ser rådjuret på några hundra meters håll.
Hon vrider oroligt på huvudet när hon hör Frost som driver en bit in i skogen på andra sidan. När rådjuret plötsligt vänder 90 grader och springer rakt mot Melker börjar hans jägarhjärta dunka hårt.
Rådjuret fortsätter i samma kurs och Melker för fram säkringen och höjer hagelgeväret. Från att ha följt djuret i flera hundra meter är det nu inne på hagelhåll och stannar upp intill en vattenpöl. Skotten ekar. Blyhaglen lämnar en tydlig skottverkan både i bröstkorgen på rådjuret och i vattenpölen bredvid. Djuret kastar åt ena sidan, springer femton meter och lägger sig.
Melker springer fram och använder kniven för att avliva djuret på snabbaste sätt.
– Dessa skotten svarar bra, säger Melker som har brutit bössan och håller upp en av de två tomhylsorna, en blandning mellan US 2 och US 4.
Minuten där efter driver Gibbzon fram till villebrådet och husse utstrålar glädje till sin hund.
mot bilen.
Två glada grabbar
Filip som befinner sig uppe på vägen på andra sidan av hygget blir jätteglad när han ser Melker släpa på ett rådjur.
– Frosts drev har skenat långt ur marken, säger Filip men ser fortsatt lika glad ut.
Melker berättar med exalterad röst för Filip hur häftigt det var att se rådjuret så långt innan han fick skottchans.
Dagens jakt slutar med ett rådjur i backen, två glada småländska grabbar och tre trötta hundar.
Reportaget publicerades ursprungligen i Jaktjournalen nr 9, 2019.
The post Klassisk rådjursjakt a la Petit appeared first on Jaktjournalen.