En januaridag samlades tre jägare i det innersta av västra Jämtland för ett par dagars toppjakt efter tjäder och orrtuppar. Jaktvärden Pelle Sallin, Nälden, stod för jaktmark och husrum. Jaktkojan hör till de mer imponerande och är timrad på en höjd mellan två tjärnar. En dröm för många jägare, så även för Pelle som under hösten ägnar stor tid åt älgjakt med sina fem jämthundar. Pelle är jaktlig allätare och jagar även fågel och bäver som finns på den cirka 3 000 hektar stora marken.
På jaktmarken finns cirka 400 hektar myrar samt 160 hektar mark som är undantagen skogsbruket av naturhänsyn.
– Det är riktiga tjäderbiotoper, berättar Pelle, som hört äldre jägare berätta om otroliga fågeljakter på markerna även i gamla tider. När det gäller älgjakten så berättar Pelle att det skjuts en medaljtjur vartannat år.
Sören Esping, Pelle Sallin och Jonas Woxlägd sitter i stugan på kvällen och får höra Pelle berätta hur det satt fullt med tjädertuppar på andra sidan tjärnen under julhelgen. Förväntningarna stiger i takt med historierna och vi blir naturligtvis imponerade när jaktvärden packar upp en tubkikare som ska användas för att studera toppfågel direkt från stugan!
Jaktkojan ligger makalöst vackert mellan två tjärnar i den jämtländska ödemarken.
Orrar
Kvicksilvret hukar sig kring minus 23 grader när vi åker ut. Jag åker med Pelle som är en entusiastisk och prisad skogsägare som informerar engagerat om sina tankar kring jakt och skogsskötsel. Pelle berättar att han återinvesterar vinsten från skogsbruken i de egna skogsmarkerna.
– Den riktiga vinsten är när man kan jaga på egna marker, säger Pelle.
Första myren vi kommer till ser lite konstig ut på avstånd. Först misstänker vi att någon renflock passerat, men när vi kommer närmare ser vi att ett stort område är nertrampat av spelorrar. Lovande!
Tjäder i topp
Pelle jagar toppfågel med en 6,5×55 och Normas Diamond Line-kulor.
– Jag är definitivt ingen prylgubbe, säger han, det räcker med att jaga och ha utrustning som fungerar.
Fågeljägaren Pelle Sallin driver tillsammans med sina två äldsta söner företaget Pelle och Lisa. De har en hönsfarm men förpackar även en stor del av de ägg som produceras av andra farmare och säljs i norra Sverige. När jag åker bakom Pelle leker jag med tanken på hur det ska bli att följa med på jakt i hönsfarmarens fågelparadis!
Två tuppar
Kort därefter ser vi en tjädertupp i topp. Vi åker i skydd av en tallholme mitt ute på en myr, men när vi kommer fram så är tuppen borta. Strax ser vi ytterligare en tupp som sitter närmare. Vi börjar smyga och när vi är så nära att Pelle börjar titta efter en lämplig plats att skjuta från så lättar tuppen och försvinner.
Iskallt ute och iskallt inombords, det är inget att göra åt, vi har inte gjort något fel och den här gången var det tuppen som bestämde dagordningen. De ljusa timmarna är få och det är inte troligt att vi hittar någon mer fågel.
Tung studsare
Sören Esping, Yxskaftkälen, har en stor fördel när det gäller toppskytte. Tidigare tävlade han i fältskytte och behärskar därför sin 6,5:a till fulländning. Toppjakt kräver topprecision och det har Sören funnit i kombinationen 6,5×55 och Normas Diamond Line-kula. Vapnet han jagar med är en Husqvarna sporter modell 1900 med tung pipa.
– Ett gammalt tävlingsvapen som jag modifierat med höjd kolvkam och ny bakkappa. Studsaren är rejält tung men det är något som Sören är beredd att bära.
– Visst kan den vara tung men när jag lägger mig ner för att skjuta kommer belöningen för allt slit.
Sören är noga med att påpeka att det inte räcker med en tung studsare.
– Man måste vara noga med skjutställningen. Ligger man konstigt och tar upp rekylen på ett felaktigt sätt, då blir det bom, även om hårkorset ligger mitt i fågeln, säger Sören.
Tuppen faller rakt ner från tallen och är enkel att hitta i kanten av en stor myr.
Diamond Line
Sören har testat massor av olika kulor under åren och funnit att Normas Diamond Line är perfekt för hans behov.
– Jag har skjutit en hel del tuppar under åren utan besvärlig köttförstöring, säger Sören. Vid försök med andra kulor har både stor köttförstöring och besvärliga eftersök inneburit stora problem.
Diamond Line-kulan har visat sig fungera och kulbanan måste sägas vara perfekt för toppjakt. Sören skjuter in mitt i på 250 meter. Det innebär åtta centimeters överslag på 100 meter och 10 centimeter lågt på 300 meter. Som gammal fältskytt är han van att ställa krav på vapnet och precisionen. Hans 1900-studsare klarar utan problem att träffa en snusdosa på 300 meter.
– Med en avståndsmätare i fickan återstår bara att lägga ett antal kilometer bakom sig på skidor för att komma i håll för tupparna, säger Sören.
Dubbeltuppar
Andra dagen åker jag med Sören för att studera toppskytte i toppklass. Efter en timmes åkning i en myrkant får Sören syn på en tupp i topp. Det är cirka 200 meter till tjädern.
Sören låter studsare och ryggsäck glida av kroppen och frigör sedan skorna från skidorna. Precis som han ska börja bädda ner sig i snön lämnar tuppen sitt betesträd. Sören fortsätter och det tar bara några minuter innan han åter får syn på en tupp.
Nu är avståndet lite längre och det visar sig att avståndsmätaren frusit ihop. Den är stendöd och visar envist på 45 meter. Sören lägger sig ner, håller över tuppen och skjuter. Upplega i träden och snö på marken dämpar skottbullret effektivt. Tuppen sitter kvar. Andra skottet siktar han i rygglinjen. Tuppen går rakt upp och sedan rakt ner i backen, stendöd. När tuppen faller till marken lättar ytterligare två tuppar och lämnar området.
Lyckan är total, efter ett lyckat skott och besvärligt eftersök hittar Sören den andra tuppen som ligger stendöd under trädet.
Dimma och eftersök
Sören åker efter de två bortflyende tupparna i hopp om att de ska ha slagit i någon av de oändligt många tjäderbetade tallarna i området. När Sören är nästan framme vid den skjutna tuppen lättar de två igen och försvinner mot horisonten. Det är inte alltid enkelt att se en stor tjädertupp även om den sitter uppe i ett träd.
På väg tillbaka mot bilen blir det svårare att se när dimma sveper in över myrarna. Trots det upptäcker Sören en tupp i topp. Snabbt av med skidorna, avståndsmätaren är fortfarande död men Sören uppskattar avståndet till cirka 200 meter.
Pang! Tuppen rasar i skottet och Sören ler med hela ansiktet. Den närmaste timmen ägnar Sören åt att leta efter sin fågel. Sören åker fram och tillbaka utan att finna ett enda spår efter tuppen.
Snötäcket är djupt; om oturen är framme kan en tupp falla ner och sedan helt omslutas av pudersnö. Sören åker tillbaka till skottplatsen, lägger sig ner och försöker memorera vilket träd tuppen betade. Till sist börjar Sören leta under träd längre bort och då får han syn på något svart under en tall.
Tuppen är bärgad och skidturen tillbaka till bilen går lätt även med två dinglande tuppar på ryggen.