Debatt: Det är dags att avbyråkratisera och förenkla älgjakten

Nu har vi haft dagens älgjaktssystem snart i tio år och vi kan se effekterna eller snarare de uteblivna effekterna. Skogsskadorna har inte minskat och inte älgstammen heller. Jag tillhörde dom som trodde på det nya systemet.

Jag tog initiativ till att starta ett älgskötselområde och jag har deltagit i en älgförvaltningsgrupp ända från början. Jag är både ordförande och jaktledare i mitt hemma jaktlag och jag är markägare och aktiv skogsbrukare. Jag har alltså hela tiden varit med på alla nivåer och sett på älgjakten både som markägare och jägare.

Stor skillnad

Jaktlaget är ju en frivillig och informell sammanslutning av jägare som arrendera en bit mark av markägare. Här finns inget behov av förändringar. I vart fall inte några formella.

Älgskötselområdet (ÄSOt) är ju även det en frivillig och informell sammanslutning där ett antal jaktlag har valt att samverka för att tillsammans förvalta en älgstam över lite större områden än det egna jaktlaget. Här är det stor skillnad i storleken på områdena. I ”mitt” ÄFO från cirka 8.000 hektar till cirka 100.000 hektar.

Jag tror egentligen inte att storleken i sig har någon betydelse utan det viktigaste är att man lyckas skapa ett bra samarbetsklimat mellan jaktlagen och mellan jaktlagen och markägarna. Här är respekten för varandra och viljan att lyssna på andra åsikter än sina egna viktiga. Här finns alla möjligheter att lägga grunden till ett bra resultat, både för markägare och jägare.

Utan beslutsrätt

Så har vi älgförvaltningsområdet( ÄFOt). Detta är en formell nivå, men utan beslutsrätt. Ledamöterna i styrgruppen nomineras av olika markägarintressen och jägarorganisationer och tillsätts formellt av Länsstyrelserna. Ledamöterna har också en mindre ersättning för sitt arbete. I Västerbotten är det fem områden på cirka en miljon hektar vardera och omfattar 15-20 älgskötselområden samt ett ganska stort antal licensområden.

ÄFOt skall upprätta en älgförvaltningsplan som skall godkännas av länsstyrelsen. ÄFOt skall på olika sätt samråda med sina ÄSOn för att få dessa att upprätta planer som sammantaget stämmer överens med ÄFOts. ÄFOt skall yttra sig över alla planer från ÄSOna och sedan skall dessa beslutas av länsstyrelsen. ÄFOt skall också lämna förslag på tilldelning för licensområdena till länsstyrelsen som sedan beslutar.

ÄFOt har ganska många möten och samråd, mellan fem och tio per år skulle jag tro. Det är alltså ett ganska omfattande arbete som görs på denna nivå. Men till mycket tveksam nytta. Och det är här jag tycker att förenkling och avbyråkratisering skall ske. Slopa dagens ÄFOn och ersätt dom med en till länsstyrelsen kopplad referensgrupp med samma sammansättning som i dagens ÄFOn.

Varierande avskjutning

Kunskaperna om de lokala förhållandena blir varken större eller mindre och olikheterna i förhållandena påverkas inte heller i någon grad som har betydelse. I ”mitt” ÄFO har vi en avskjutning per 1000 hektar som varierar från lite över två älgar per 1000 hektar till över sju älgar per 1000 hektar. Samma spridning torde förekomma i de övriga ÄFOna.

Så om inventeringar och bedömningar görs på länsnivå eller i 5 delområden har ingen betydelse. Det är nere på älgskötselområdesnivå man får fram förhållandena som är viktiga för bestämning av älgtäthet och avskjutningsnivåer. Det är också här man kan skapa en laganda att hjälpas åt och sträva mot de mål man kommit överens om. Det är här man kan hitta metoder som passar de olika förhållandena.

Det är också här som markägare och jägare bäst kan mötas och komma överens. Här finns goda möjligheter till personlig kännedom vilket många gånger ökar respekten för varandra och varandras åsikter. Och inte minst, det är här man har den direkta kontakten med jaktlagen och det är där man skjuter älgarna. Det gör man inte i ÄFOna.

Sågas förslaget?

Många älgbyråkrater kommer att såga detta förslag. En del för att dom tappar en plattform. En del kommer att säga att det inte går att förvalta en älgstam i dessa små områden, inventeringar, älgobs och olika beräkningar blir osäkra. Men hur säkra har dom varit hittills? Och inte minst varför har vi inte kommit längre under de här tio åren? Blir det här lätt? Nej men det har det inte varit nu heller.

Vad behöver då ändras? Jag tror framförallt att markägarna på lokal nivå måste kliva fram, lära sig mer om jakt och vara med i dialogen om älgstammens storlek. Markägarna måste vara mer delaktiga i arbetet i ÄSOna. Kanske måste ÄSOnas roll i älgförvaltningen förtydligas och något lite styras upp. Vi måste också komma ihåg att väldigt många jägare också är markägare. Framgången kan ligga i närheten och respekten mellan markägare, jägare och jaktlag som samverkar i ett ÄSO.

Conny Sandström
Bursiljum, Burträsk
Markägare och jägare